under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet
Inledning
För några veckor sedan besökte jag Tidaholms Genealogiska Förening, för att släktforska lite på min mammas sida. Pappas släkt visste jag redan mycket om, men det går inte att komma längre, då en släkting till oss redan forskat sig till 1600-talet. På mammas sida däremot, visste jag inte ens vad mina morföräldrars föräldrar hette. Efter en stund stötte vi på en gammal husförhörsbok, i vilken det stod att min morfars morfar hade flyttat till Hjo från Amerika. Vilket, eftersom han var född i Hjo, betydde att han hade åkt till Amerika och sedan åkt hem igen.
Vad var det som hade drivit honom, liksom så många andra vid den här tiden, att resa till Amerika? Vilka var det som emigrerade? Tillhörde min morfars morfar samma klass som de flesta andra eller var han ett undantag? Och till sist: Var bosatte sig de svenskar som stannade kvar, till skillnad från min morfars morfar?
Min morfars morfar
Min morfars morfar hette Johan Oskar Stenberg och han föddes den 27 eller 29 mars 1867 i Fågelås. Han var skomakare och bodde i Boda med sin fru Maria Johansdotter. Tillsammans fick de fem barn: Hanna Maria (1892), Karl Adolf och Gustav Adolf (1894), Gerda Emilia (1895) och Oskar Harry (1898). Karl Adolf och Gustav Adolf var tvillingar och ingen av dem blev så gammal, bara 3 resp. 5 månader. Oskar Harry föddes efter sin fars Amerika vistelse och hans namn kan ha en koppling till någon Johan Oskar träffade där. Gerda Emilia var min morfars mor.
År 1895, den 3 maj, lämnade Johan Oskar sin gravida fru, för att åka till det stora landet i väst. Den 17 maj lade båten Ariosto ut från Göteborg med destinationen Hull på Englands östkust med Johan Oskar ombord. Han reste ensam enligt passagerarlistan (se bilaga 1). Därifrån tog han tåget till Liverpool på västkusten, där han klev på den båt som skulle föra honom till New York och sedan vidare med tåg till Engelwood i Illinois.
Det är möjligt att han åkte till en släkting, Peter Gustav Stenberg, som också var från Hjo, men åkte till Amerika något tidigare (1887), då han bara var 17 år gammal. P.G. åkte dock inte till Illinois utan till Warren i Pennsylvania. Han åkte samma väg som Johan Oskar, fast med ångaren Orlando. Även P.G. reste ensam enligt passagerarlistan (se bilaga 2). Johan Oskar stannade inte så länge i Amerika, bara 8 månader, då han registrerades som inflyttad till Hjo igen den 10 januari 1896. Då var Gerda Emilia knappt 4 månader gammal.
Varför emigrerade en del svenskar till Amerika under slutet av 1800-talet och början på 1900-talet?
Freden, vaccinet och potatisen.
Orsakerna till svenskarnas emigration till Amerika ansåg Esaias Tegnér var: "Freden, vaccinet och potäterna". Saken var nämligen den att Sverige inte hade deltagit i något krig sedan 1814, vilket annars skulle ha minskat Sveriges innevånarantal. Man hade också uppfunnit ett vaccin mot smittkoppor, en sjukdom som tidigare slog hårt mot små barn. Barndödligheten minskade från 21% 1750, till 15% 1850.
Under 1800-talet blev dessutom potatisen allmän i hela Sverige, trots att den funnits här sedan 1600-talet, men då endast som prydnadsväxt. Det var Jonas Alströmer som introducerade potatisen som födoväxt. Den tål mycket och trivs bra i vårt klimat. Potatisen är näringsrik och den gjorde att en snabb befolkningsökning var möjlig, men bara till en viss gräns.
Stora syskonkullar
Eftersom bara den äldste sonen ärvde gården, där han och hans syskon växt upp, var övriga syskon tvungna att hitta något eget. Detta var inte alltid lätt och de blev ofta torpare, pigor, drängar eller inhysehjon. De hade ingen egen mark och var väldigt fattiga. Det är om dessa man hör att de fick blanda mald bark i brödet. När dessa fick höra om Homestead-lagen (1862), var det många som sökte sig till Amerika. Homestead-lagen innebar att man fick 160 acres (en acre = nästan ett tunnland) gratis på vissa villkor, bl.a. om man tog värvning. Många gårdar hade under generationsskiften delats mellan syskon, för att till sist bli så små att de inte var lönsamma. Om man skulle dela en liten gård mellan några syskon, så fick oftast ett av syskonen köpa de andra syskonens delar för att det skulle fungera. Det var dock svårt att få fram dessa pengar och en del sålde gården, delade på pengarna och började på nytt någon annan stans. Detta "annan stans" var inte sällan Amerika. Pengarna gick ofta åt till resan och att leva på det första året innan man hade slagit sig ner och kunde leva på den första skörden.
År av missväxt
Det var redan precis att maten räckte till alla och man var helt beroende av goda skördar. När det blev missväxt åren 1867-1869, svalt många ihjäl. På grund av svälten flyttade många in till städerna eller till Amerika. Mellan 1868 och 1869 emigrerade 54 000 svenskar till Amerika, detta som en direkt följd av missväxtåren. De kommande fyra åren emigrerade ytterligare 50 000 svenskar till det stora landet i väst. Hade det inte varit för första världskriget, hade förmodligen ännu fler flyttat, men USA införde då hårda invandringslagar.
Klassamhället
I Sverige fanns det vid den här tiden fyra sätt att tilltala en gift kvinna på, beroende på hennes sociala ställning. Det fanns ytterligare fyra för ogifta kvinnor. I USA hade man bara ett för gifta och ett för ogifta (Mrs och Ms). Detta exemplifierar ganska bra det klassamhälle som var i Sverige. De som låg långt ner på stegen hade inte en chans att komma upp. Inte ens alla män hade rösträtt, det fick de först år 1909. Sverige fick allmän rösträtt för både kvinnor och män 1921 (året efter USA). Åtminstone männen hade rösträtt i USA, och kvinnorna kunde få det ibland. Detta var en stor frihet i jämförelse med Sverige. Det finns anteckningar gjorda av svenska emigranter, som säger att de svarta slavarna i USA behandlades bättre än drängarna och pigorna därhemma.
I musikalen "Kristina från Duvemåla" av Benny Andersson och Björn Ulvaeus, baserad på Vilhelm Mobergs böcker: Utvandrarna, Invandrarna, Nybyggarna och Sista brevet till Sverige; finns följande text:
Vi som alltid har hukat under låga tak
Tigande och sväljande förtreten
Nu har vi rest oss, går med ryggen rak
Här är vi kvitt överheten.
Sången heter "Överheten" och handlar om varför en del har flytt till detta förlovade landet, Amerika. (Resten av texten och ett band se bilaga 3.) Personerna Kristina och Karl-Oskar i Mobergs böcker är väldigt lika de människor som faktiskt emigrerade, men Kristina och Karl-Oskar är bara uppdiktade.
Vilka var det som emigrerade?
De marklösa
De första som emigrerade var inte fattiga, som de som kom efter. För en familj på fyra personer rekommenderades det 1846 att man skulle ha 1000 riksdaler riksgälds med sig. En riksdaler riksgälds var på den här tiden $0.25, alltså var 1000 sådana ungefär $250. En dollar var på den här tiden en god lön för en dags arbete. Senare blev Amerika resorna billigare. Då blev det istället de något fattigare som emigrerade, för att fly svälten. De som inte hade någon mark alls när det blev missväxt, hade än mindre chans att få mat än de som hade mark. Även de hade det svårt, men inte fullt lika svårt. De sålde det lilla de ägde och gav sig iväg. Många gånger hade de en släkting som emigrerat några år tidigare under den tidiga emigrationsvågen, dit de kunde åka till en början och få hjälp att bosätta sig.
Endast var femte resenär reste i grupp, eller som en familj. Även de som ägde större gårdar flyttade, då de blev tvungna att dela gårdarna syskonen emellan och för att ett av syskonen skulle kunna köpa ut de andra blev han tvungen att sälja hela gården. Dessa pengar räckte inte så långt i Sverige, därför emigrerade man. De rika svenskarna höll sig i Sverige, då de ansåg att de hade för mycket att förlora och för lite att vinna.
Religiösa orsaker
Det förlovade landet innebar för många religionsfrihet och kyrkan blev en sammanhållande länk mellan svenskarna i USA. I Sverige fick bara den Lutherska läran förkunnas och de som gjorde överträdelser kunde bötfällas, sättas i fängelse eller landsförvisas. På 1830-talet började man dock reagera mot detta och försökte att förändra kyrkan. en del gick med i sekter och riskerande därmed förföljelse m.m. I Hälsingland fanns den självutnämnde profeten Erik Jansson, som 1845 dömdes för kätteri. Han rymde och lyckades fly till Amerika. Där förenade sig hans anhängare med honom året efter och tillammans, alla cirka 1200 personer, grundade de kolonien Bishop Hill i Illinois. De kallas Janssonister. Med åren slöt sig fler och fler till kolonin, men en del, som var missnöjda, sökte sig till andra platser kring Bishop Hill. Bishop Hill kallas "den svenska moderkolonin i Amerika".
I Sverige rörde Janssonisterna runt ordentligt i kyrkoväsendet, vilket gjorde att baptister, metodister och mormoner etablerade sig i Sverige. Dessa frikyrkor gjorde även de så att fler emigrerade, för även om det fanns många frikyrkor, så var det inte självklart att de var gillade av övriga samhället.
Naturligtvis var det inte bara Janssonisterna som framkallade denna förändring, men de var den största gruppen och de var bland de första. Man var vänner med indianerna i Amerika, men man försökte också att omvända dem till den kristna tron. En takmålning i Svenska Historiska Museet i Philadelphia föreställer ett möte mellan svenskar och indianer. Svenskarna hade framför allt mycket affärer med Lenni Lenape-indianerna.
Var bosatte sig svenskarna?
Resan
Resan till Amerika gick först till England och sedan vidare med segelfartyg över Atlanten. Atlantkorsningen tog i normala fall åtta till tio veckor. Det var inte ovanligt att det tog ännu längre tid. Resan var väldigt påfrestande, då maten möglade, dricksvattnet var dåligt, passagerarna drabbades av sjösjuka och andra sjukdomar, ibland dödliga, och olyckor. I sin dagbok skrev den förste svenske lutherske prästen som kom till amerikanska Mellanvästern om resan: När de väl kom fram till New York, skulle de ta sig vidare inåt landet. Den resan kunde ta ytterligare två till åtta veckor.
Thorsdagen d.16 Augusti Jag talade... till en sjuk yngling, som warit sjuk af lungsot, och bad med honom, såsom jag ock förr gjort. Han dog på aftonen... Min kära gumma blev så frisk, att hon sjelf kunde laga mat.
Till en början bosatte man sig i Illinois och Iowa, men senare blev även Minnesota känt, mycket på grund av klimatet där, som var mycket likt det i Sverige. Den norra delen av Mississippi-dalen var perfekt för svenskarna. Svenskarna åkte vanligtvis till Chicago och sedan därifrån dit de skulle. Många stannade dock kvar i Chicago. (En tabell över antalet utvandrare, se bilaga 4, och en karta över emigranternas spridning, se bilaga 5.)
Chicago
Chicago har till stor del byggts av svenskar, tillsammans med irländare. År 1900 bodde det 145 000 av två generationer svenskar där och Chicago var "Sveriges andra stad". En del tidningar på svenska utgick ifrån Chicago, såsom "Hemlandet" och "Svenska Amerikanaren Tribunen", den senare köpte upp flera svenskspråkiga tidningar, då dessa var för små att klara sig själva. Ibland hade man midsommarfester, spelstämmor och folkdans i staden. Dessa fester kunde samla omkring 100 000 människor. Det finns en stadsdel i Chicago, som heter Swede Town. Omkring år 1884 var hälften av innevånarna i denna stadsdel svenskar. Chicago är fortfarande idag ett kulturcentrum för svensk-amerikanerna, precis som då.
Bishop Hill
Bishop Hill ligger i nordvästra Illinois och är uppkallat efter grundaren, Erik Janssons, hemort Biskopskulla i Uppland. De som bosatte sig här hade nästan alla emigrerat i en enda grupp och de var anhängare av Janssonismen. Jansson grundade staden 1846 och omkring ett årtionde senare bodde här cirka 10 000 människor. Staden var helt kommunistiskt-religiöst samhälle. Många som kom hit var dock väldigt missnöjda, bland annat över den hemska dit-resan, under vilken flera hundra av erik-jansarna dött av sjukdomar och haverier. De litade helt på Gud och han hade svikit dem, ansåg de. En del flyttade ifrån Bishop Hill och grundade egna samhällen runt omkring.
Den svenska sammanhållningen
Svenskarna höll sig till varandra, eller med norrmän och danskar. Nästan tre fjärdedelar av andragenerationssvenskarna 1910 hade bara svenskt blod i sig. En miljon svenskar emigrerade och stannade, medan, mellan åren 1875 och 1925, 185000 flyttade hem igen. En del av dessa hade tjänat pengar i Amerika och kommit tillbaka för att köpa sig en gård.
Avslutning
Alla de svenskar som emigrerade till "det förlovade landet", har på många sätt förändrat Sverige; de som kom tillbaka med sina erfarenheter och de som stannade kvar och genom sina efterkommande underlättar samarbetet mellan Sverige och USA. De flesta av oss här i Sverige har "amerikasläkt" och jag börjar bli väldigt nyfiken på om jag har någon "over there". P.G. kanske var min morfars morfars lillebror, det skiljde ju bara tre år på dem. Ett projekt för mig framöver blir nog att undersöka om de var bröder. Om så visar sig vara fallet ska jag försöka hitta min "amerikasläkt".
Johan Oskar var nästan den typiske emigranten, då han åkte ensam till Illinois. P.G. däremot åkte visserligen ensam, men han åkte till Pennsylvania vilket inte var så vanligt. Johan Oskar återvände ju dessutom. Han var inte ensam om detta, men lite ovanligt var det. Jag tror inte att Johan Oskar var fattig, men inte heller rik, han hade råd med resan och kände att han kanske hade något att vinna på att åka till Amerika.
Det var inte de riktigt fattiga som flyttade, då de inte hade råd. Inte heller de rika flyttade eftersom det var en ganska riskabel sak att ta sig för. En del flyttade för äventyret, andra för att undkomma den förföljelse de utsattes för hemma i Sverige, med antingen religös eller politiska bakgrund. Andra flyttade för att de inte ägde någon mark, bara pengar som inte gick att få något för i Sverige.
Många flydde undan svälten som drabbade Sverige 1867-69. Väl i Amerika bosatte sig många i Chicago, som blev svenskstaden nummer ett, eller i någon av de många religiösa samhällen som uppstod, Bishop Hill m.fl.
En sak, som jag kommit att fundera över, när jag skrivit denna uppsats, är om vi i Sverige idag har rätt att slänga ut de människor, som flyr från svält och religiös förföljelse runt om i världen, när det var precis så det var för de många svenskar, som emigrerade till USA för bara hundra år sedan. Dem var det ingen som slängde ut. Kanske borde vi tänka mer på hur vi skulle vilja bli bemötta av andra länder, om vi hamnade i dagens flyktingars situation, innan vi utvisar dem. Det finns säkert de utan anledning att vara här, men ingen lämnar allt om de inte har en anledning. Det är ett stort steg, som inte kan bestämmas utan eftertanke. Alla som lämnar sitt land och flyr till något bättre vet, att de kanske aldrig kommer att få återse den platsen de kommer ifrån, kanske aldrig mer träffa släkten eller vännerna. Det är faktiskt ingen skillnad mellan dagens flyktingar och de som flyttade till Amerika för hundra år sedan. Tänk på det!