1700-talet var bergsbrukets och järnhanteringens blomstrinstid. Järnet skulle fraktas till Västerås och Köping, därifrån med båt till Stockholm och slutligen till utlandet. Transporterna ned till mälarstäderna var den besvärligaste. Bönder och bergsmän deltog i detta arbete. Varje vinter kunde men göra 5 - 6 resor till Köping. Detta kallades att köra "fora". Om resan till "stan" sas det att man "fora på ner". Vägen tillbaka var "fora på opp", och då var slädarna fyllda med spannmål, brännvin, kläde, sill, salt m.m. Med tiden lärde man sig att bygga båtar att frakta det tunga järnet över våra vidsträkta sjöar. Det sägs att vid Jaktudden i Söderbärke ska det ha funnits ett jaktvarv, och där ska även andra båtar ha halats upp och tjärats. |
![]() |
Det största projektet inom Bergslagen blev tillkomsten av Strömsholmskanal, som stod klar 1795 med 25 slussar. Jakterna som användes var 12 - 12 1/2 m långa, 4 m breda midskepps och 1,35 djupgående flatbottnade fartyg med enkeldäck och tvenne fällbara master. Lastkapaciteten var 120 - 150 skeppspund bergsvikt (23 - 29 ton).Besättningen utgjordes av skepparen och två matroser. Under tiden 1841-60 ombyggdes kanalen. Den hade blivit allt grundare, och jakterna måste gå med decimerade laster för att ej få bottenkänning. Man lossade järnet vid Borgåsund (i Strömsholm), och efter vägning lastades det på mälarfartygen. Efter kanalens ombyggnad fick jakterna fortsätta sin färd mot Stockholm. Efter ombyggnaden blev kanalen även farbar för ångfartyg. |