Sydsvenska
Dagbladet Snällposten, Aktuella frågor, den 29 maj 1998
I går avslog Högsta domstolen riksåklagarens begäran
om resning i Palmemålet. Det ger, tillsammans med Regeringsrättens beslut att
skjuta upp stängningen av Barsebäcksverket, en delvis ny bild av domstolarnas
betydelse i ett demokratiskt samhälle. Var för sig har de visat att de
rakryggat och efter noggrann prövning fattat beslut som enbart baserar sig på
juridiska överväganden. Det skriver hovrättslagman Per Eriksson,
ordförande för Juseks rättspolitiska råd.
"Domstolarna
är rakryggade"
Nyligen har våra båda högsta domstolar fällt avgöranden som väckt mycken
uppmärksamhet på grund av sitt sakliga innehåll. Det gäller dels Regeringsrättens
beslut att skjuta upp stängningen av Barsebäcksverket, dels Högsta domstolens
beslut i går i ärendet om resning i Palmemålet.
Avgörandena har emellertid ett
stort intresse även om man bortser från det sakliga innehållet. Var för sig ger
de en delvis ny bild av domstolarnas betydelse i vårt demokratiska samhälle och
av deras förmåga att rakryggade stå emot politiska beslutsfattare, massmedia
och den allmänna opinionen.
Sällan har man sett en sådan
yrvakenhet hos våra politiker som när Regeringsrätten beslutade att
Barsebäcksverket, trots "i demokratisk ordning fattade beslut", inte
får stänga vid halvårsskiftet. Politikerna, och säkert även folk i gemen,
frågar sig hur detta kan ske: Har domstolarna berövat våra folkvalda
representanter deras politiska makt?
Nej, så förhåller det sig
självfallet inte, och det inträffade är egentligen inte så konstigt. Politiska
beslut, hur demokratiskt fattade de än må vara, är underkastade de spelregler
som gäller för statsmakterna. Dessa spelregler återfinns i våra grundlagar. Det
tål att erinra om att Regeringsformens portalparagraf stadgar, inte bara att
all offentlig makt utgår från folket, utan även att den offentliga makten
utövas under lagarna.
- - -
Det principiellt intressanta i denna prövning är att den görs av en domstol och
inte av riksdagens konstitutionsutskott eller något annat politiskt organ.
Att Regeringsrätten har denna
prövningsrätt verkar ha kommit som en överraskning för alla, inte minst för
våra politiker. Men sanningen är att det är politikerna själva som med öppna
ögon beslutat denna ordning, som innebär att vi i Sverige börjar närma oss ett
system som sedan länge varit i bruk i de allra flesta västerländska demokratier.
Det första viktiga beslutet som
banade väg för denna nyordning innebar att Sverige anslöt sig till
Europakonventionen. Det andra beslutet fattades då 1988 års lag om rättsprövning
antogs, den lag som Regeringsrätten nu tillämpat. Det tredje steget kom i och
med Sveriges undertecknande av EES-avtalet och det därpå följande inträdet i
EU. Slutligen fullbordade riksdagen det påbörjade arbetet när Europakonventionen
from den 1 januari 1995 upphöjdes till svensk lag.
Genom dessa politiska beslut har
Sverige förbundit sig att underkasta sig avgöranden som fattas av Europadomstolen
och EG-domstolen. Därmed har vi fått två oberoende granskningsorgan, som getts
rätt att underkänna beslut som fattats av regering och riksdag och att t.o.m.
underkänna svensk grundlag om den strider mot Europakonventionen respektive
EG-rätten. Vi har även gett den inhemska Regeringsrätten rätt att på
motsvarande sätt gå emot politiska beslut.
I sin förlängning innebär
anslutningen till Europakonventionen och medlemskapet i EU också att de svenska
domstolarna överlag tillerkänts en kontrollfunktion gentemot regering och
riksdag. En svensk domstol kan nämligen inte tillämpa svensk lag om den strider
mot Europakonventionen eller EG-rätten. Om så skulle ske, innebar detta att
Sverige gjorde sig skyldigt till fördragsbrott.
Att denna nyordning kommit som en
överraskning för många är kanske inte så underligt. Såvitt jag kan erinra mig
förekom knappast någon debatt i samband med Sveriges anslutning till
Europakonventionen. Och inför folkomröstningen om Sveriges medlemskap i EU
debatterades främst frågor som rätten att snusa, storleken på jordgubbar och
medlemsavgiftens storlek.
Att en domstol ges rätt att
underkänna politiska beslut innebär inte att den också kommer att göra det. För
detta krävs ett betydande mått av självständighet och civilkurage hos de
enskilda domarna. Genom beslutet att inte tillåta stängningen av
Barsebäcksverket innan den juridiska processen avslutats har Regeringsrättens
ledamöter visat att de besitter dessa egenskaper och att de inte väjer för att
fatta beslut som kan orsaka dem misshag från politikernas sida.
Samma egenskaper har domarna i
Högsta domstolen visat genom att vägra riksåklagaren resning i Palmemålet. I detta
fall är det visserligen inte fråga om att gå emot regering eller riksdag. I
stället rör det sig om modet att underkänna en resningsansökan som sannolikt
bottnar i ett uttalat behov av att till nästan varje pris få en gärningsman
fälld för mordet på statsministern.
- - -
Högsta domstolen har i detta fall utsatts för ett utomordentligt starkt tryck,
inte minst från massmedierna, och det är med tillfredsställelse man kan
konstatera att Högsta domstolen inte fallit undan för trycket utan efter en noggrann
prövning fattat ett beslut som säkert innebär en stor besvikelse för många.
Den utveckling som nu beskrivits
innebär att de svenska domstolarna, till den enskilda medborgarens fromma, alltmer
kommer att få en granskande roll gentemot övriga statsmakter. Den har också
visat att domstolarna är vuxna ett sådant ansvar. För de lagstiftande
församlingarna återstår troligen inte mycket annat än att godta utvecklingen
och anpassa sig till denna. En återgång till den gamla ordningen lär kräva att
vi frånträder Europakonventionen och utträder ur EU.
Per Eriksson
29 maj 1998
Tillbaka till hemsidan
Dessa sidor tillhandahålls av Geocities. © Per Eriksson