Svenska Dagbladet, Brännpunkt, den 31 mars 1992

Kritiken mot domstolarna i huvudsak obefogad

Rättsäkerheten får inte bli ett offer i kampen mot kriminaliteten, menar Per Eriksson

Nyligen har angrepp från skilda håll riktats mot domstolarnas sätt att döma i brottmål. Diskussionen drogs i gång av överåklagaren Uno Hagelberg, som i skarpa ordalag uttalade sig i SvD och i TV. Tonläget har efter hand ytterligare skruvats upp, och nu senast är det Carl Cederschiöld som på Brännpunkt den 14 mars åkallat regeringen för att "ta domstolarna i örat". Utgångspunkten för kritiken har varit att domstolarna kommit att fjärma sig från det s.k. allmänna rättsmedvetandet och avkunnar domar som är så milda att det framstår som stötande.

Huruvida kritiken är befogad är mycket svårt att uttala sig om. Begreppet allmänt rättsmedvetande är inte helt lätt att få grepp om, och påståenden om alltför milda domar är vanskliga att bemöta, eftersom frågan om en doms mildhet eller stränghet är beroende av vilka värderingar som ligger bakom påståendena.

Det kan emellertid vara på sin plats att något försöka beskriva vilka regler och rättesnören som styr dömandet i det enskilda fallet i syfte att sprida förståelse för de förutsättningar som domstolarna arbetar under. Domstolarna intar i varje modern rättstat en självständig roll (jfr Håkan Winbergs och Sten Heckshers inlägg på Brännpunkt den 20 respektive den 25 mars). Denna självständighet är emellertid inte obegränsad utan utövas inom givna ramar. En sådan ram utgörs av lagstiftningen; man brukar säga att domstolarna är självständiga under lagen - de står inte över lagen.

För att anknyta till ett av de rättsfall som tycks ligga bakom den nu uppblossande debatten, det s.k. Eskilstunamålet, följer av lagstiftningen att det krävs brottsligt uppsåt för att någon skall kunna fällas till ansvar för mord. Det är alltså inte tillräckligt att ett orsakssamband kan fastslås mellan en gärning och ett dödsfall.

Allvarligt övertramp

Det krävs också att gärningsmannen önskat offret om livet för att han skall kunna dömas för mord. Om en domstol, efter att ha tagit del av allt material i målet, muntligt såväl som skriftligt, (vilket utomstående debattörer eller journalister sällan har möjlighet till) gör den bedömningen att uppsåt inte förelegat skulle domstolen göra sig skyldig till ett allvarligt övertramp om den ändå fällde den tilltalade.

Om det allmänna rättsmedvetandet kräver en annan ordning måste en ändring åstadkommas i den lagstiftning som domstolen har att tillämpa.

På samma sätt förhåller det sig med den straffrättsliga behandlingen av ungdomar, också det något som aktualiserats genom Eskilstunamålet. I denna fråga är lagstiftningen osedvanligt klar.

För åldersgrupperna under 18 år är utrymmet för fängelsestraff utomordentligt litet, även när det rör sig om allvarliga brott. Och har man väl kommit över tröskeln till en frihetsberövande påföljd är domstolen av lagstiftaren ålagd att utdöma lägsta tänkbara straff.

För att understryka allvaret i dessa anvisningar från lagstiftaren har man t.o.m. gett domstolen möjlighet att gå under den straffskala som gäller för brottet. Och att döma ut ett straff i den övre delen av skalan kommer inte på fråga. Återigen, skulle en domstol döma en 17-åring till fängelse i fyra år för grovt vållande till annans död kunde allvarligt ifrågasättas om inte domstolen ställt sig över lagen.

Kritik utan grund

Domstolarna har också kritiserats för att generellt döma alltför milt. Kritiken har då inte, som jag har uppfattat den, i första hand riktat sig mot de lagstadgade straffskalorna utan mot att domstolarna konsekvent dömer ut straff i den nedre delen av skalan.

Det skall här först framhållas att kritiken helt saknar grund då det gäller vissa typer av brott, t.ex. grova narkotikabrott och mord. Vid sådan brott döms i många fall till mycket stränga straff med utnyttjande av skalans hela vidd.

För andra typer av brott kan det ligga något i kritiken, beroende på vilka värderingar man har. Det förhåller sig otvivelaktigt så att det för det stora flertalet brott är mycket sällsynt med straff i närheten av straffmaximum. Detta kan å ena sidan tolkas så, att domstolarna inte följer lagstiftarens avsikter så som dessa kommit till uttryck i de lagstadgade straffsatserna. Detta är uppenbarligen Carl Cederschiölds mening.

Å andra sidan kan man konstatera att lagstiftaren uppenbarligen godtagit domstolspraxis; bl.a. tycks kriminalvården vara väl anpassad till denna. Några reaktioner från lagstiftaren har heller aldrig märkts. Om riksdagen skulle vara missnöjd med domstolarnas straffmätning vore det mycket enkelt att genom lagstiftning höja minimistraffen.

Helt enkelt nonsens

Någon sådan lagstiftning har såvitt jag vet inte ens diskuterats i regeringskansliet. Något stöd för påståendet om att domstolarna här inte följer lagen eller, som riksdagsledamoten och åklagaren Bengt Harding-Olsson nyligen uttryckte det, ägnar sig åt "konstitutionellt trots", går inte att finna. Detta är helt enkelt nonsens.

Det skall också framhållas att praxis när det gäller straffmätning i huvudsak bestäms av Högsta domstolen. Om någon befogad kritik skulle kunna riktas mot domstolarnas straffmätning bör denna i första hand adresseras till den högsta instansen.

Och om åklagarna vill ha en ändrad praxis till stånd ankommer det på riksåklagaren att föra ett antal mål till Högsta domstolen för att få prejudikat i straffmätningsfrågor.

Visserligen har riksåklagaren Torsten Jonsson rätt när han, som han nyligen gjorde i en radiointervju, säger att Högsta domstolen inte har till uppgift att "rätta till fel som begås av hovrätterna", men har har missuppfattat sin uppgift om han tror att kontroversiella frågor om bevisvärdering och straffmätning inte kan ha prejudikatvärde.

Utan hänsyn till spelregler

Ingenting är så bra att det inte kan bli bättre. Detta gäller självfallet också beträffande domstolarnas verksamhet. Men den kritik som nu förs fram i massmedierna tar enligt min mening inte hänsyn till de spelregler som gäller för domstolarna, och den är i huvudsak obefogad.

Det är också något oroande att kritiken i första hand kommer från åklagare under föregivande att de, men inte domstolarna, speglar det allmänna rättsmedvetandet. Åklagarna, om några, borde vara väl införstådda med den rollfördelning som gäller mellan domstolar och lagstiftare. De borde också ha förståelse för att straffrättskipning inte bara handar om att "sätta dit" brottslingar.

Rättssäkerheten får inte bli ett offer i kampen mot kriminaliteten. Och de avgöranden som fälls i våra domstolar måste vara så avpassade att de på sikt gagnar såväl återanpassningen av de kriminella som brottsoffren och samhället i stort.

Åklagarmyndigheter och domstolar har skilda arbetsuppgifter inom rättsväsendet, och det vore önskvärt om ömsesidig respekt och förståelse för varandras förutsättningar kunde prägla debatten.

Än mer oroande är i sanning att en ledande politiker som Carl Cederschiöld - som tydligen också är ordförande för Stockholms polisstyrelse - är beredd att kasta de av moderaterna tidigare så omhuldade rättsäkerhetsidealen över bord, uppenbarligen i enda syfte att tillgodose det krav på blod som han lägger i det allmänna rättsmedvetandet.

PER ERIKSSON

Artikelförfattaren är hovrättsråd och ordförande för domstolssektionen inom JUSEK (förbundet för jurister, ekonomer och samhällsvetare).


Tillbaka till hemsidan

 


Dessa sidor tillhandahålls av Geocities. © Per Eriksson