DAGENS NYHETER, DN DEBATT, den 18 augusti 2000

"Begränsa rätt att tvista om barn"

Hovrättslagman Per Eriksson: Vårdnadskonflikter bör avslutas i första instans.


Separerande föräldrar, som avvisar alla försök till hjälp för att lösa vårdnads- och umgängesfrågorna, är oförmögna att inse vilken skada de åsamkar sitt barn med en process. Något måste göras för att minska antalet sådana mål. En bra början är att avskaffa den obligatoriska rätten att föra upp målet till hovrätten. Då skulle de mest infekterade konflikterna kunna avslutas i första instans, till stort gagn för inte minst barnet, skriver hovrättslagmannen Per Eriksson, tillika ordförande i Juseks rättspolitiska råd.

    I en domstolsprocess finns det alltid en förlorare. När domstolen avgör ett mål kan inte alla parter vinna. Rör målet enbart ekonomiska värden kan förlusten vara svår att bära, men med tiden kommer de flesta över den besvikelse det innebär att inte ha fått rättens gehör för sina synpunkter.
    I mål som rör vårdnad och umgänge om barn finns det bara förlorare, inga vinnare. Dessutom är det i sådana mål inte bara två parter som förlorar. Det är minst ytterligare en person som drabbas, nämligen det barn som föräldrarna tvistar om. Och nästan alltid är det barnet som lider den största förlusten. Oavsett hur domstolen dömer står barnet där med två föräldrar, som är större fiender än någonsin och med en känsla av splittrad lojalitet, som vore svår för en vuxen att bära och som kan vara olidlig för ett barn att leva med. För många barn, som ställs i centrum av en vårdnadstvist, blir livet ett rent helvete.

Den stora majoriteten av föräldrar, som bryter upp från ett förhållande, klarar alldeles utmärkt av att lösa vårdnads- och umgängesfrågorna på ett sätt som minimerar skadorna för deras barn. För dem som inte hittar en utväg på egen hand finns hjälp att få. Familjerådgivare och socialsekreterare gör ett utomordentligt gott arbete när det gäller att lösa upp knutar mellan föräldrarna och få dem att inse att de för barnens skull måste samarbeta.
    En mindre del förmår emellertid inte att ta till sig den hjälp de erbjuds. Dessa föräldrar ser ingen annan utväg än att gå till domstol för att få saken avgjord. I många fall kan domaren, med utnyttjande av sin erfarenhet och sin auktoritet, förmå föräldrarna att komma överens på ett tidigt stadium av processen och därmed förhindra en utdragen, smärtsam rättegång. 

   Men det uppstår alltid en restpott av föräldrar, som avvisar alla försök till hjälp och som, i sin besvikelse och bitterhet över att äktenskapet eller samboförhållandet havererat, till varje pris måste "vinna" över sin tidigare partner. Min fleråriga erfarenhet som domare säger mig att många av dessa föräldrar saknar förmågan att se bortom sin konflikt och att de är helt oförmögna att inse vilken skada de åsamkar sitt barn genom att processa om vårdnad och umgänge. De vill helt enkelt inte erkänna för sig själva att barnet har blivit av sekundär betydelse för dem och har förvandlats till ett vapen, med vilket den tidigare partnern kan åsamkas så stort lidande som möjligt.  

   I denna konflikt, där barnet förvandlats från en liten människa till ett ytterst skadligt vapen, skyr man sällan några medel för att "vinna". Barnet indoktrineras att ställa sig på ena förälderns sida, släktingar dras in som vittnen i processen, ingen gammal oförrätt är för futtig för att inte kunna kastas i ansiktet på motparten inför sittande rätt, balanserade advokater, som försökt att tala sin klient till rätta, byts ut etc. Det är sannerligen ingen uppbygglig erfarenhet att iaktta två stridande föräldrar i en inflammerad process, som rör vårdnad eller umgänge !

    Alla frågor om vårdnad och umgänge skall enligt föräldrabalken lösas med barnets bästa som utgångspunkt. Jag tror att domstolarna i och för sig förmår att hitta lösningar, kanske inte som är de bästa för barnen men som är till minst skada för dem. Den skada som uppkommit i och med att föräldrarnas konflikt kommit i dagen kan däremot ingen domstol reparera.

    Det jag nu sagt är ingen nyhet, varken för dem som arbetar professionellt med barn eller för våra lagstiftande politiker. På många sätt har man under senare tid försökt att föra tvisterna bort från domstolarnas sfär. Socialförvaltningarna landet runt arbetar intensivt för att lösa motsättningarna innan de har lett till öppen konflikt, tvistefrågorna kan numera regleras genom avtal, som förbereds av socialtjänsten, och domstolarna har fått möjlighet att slussa in föräldrarna till samarbetssamtal utom rätta. Men det är inte tillräckligt. Något måste göras för att antalet vårdnads- och umgängestvister i domstol blir ännu färre. Varje fall som leder till process är ett misslyckande från samhällets sida och, vill jag hävda, ett av samhället sanktionerat våldförande på barnen. 

     En bra start på ett sådant arbete vore att införa krav på prövningstillstånd för att en vårdnads- eller umgängestvist skall få föras till hovrätt eller för att en tvist om verkställighet av en dom i ett sådant mål skall få föras till kammarrätt. Det är inte realistiskt att tro att vårdnads- och umgängestvister någonsin helt kan försvinna från domstolarna. Men det är en realistisk målsättning att minimera antalet tillfällen då föräldrar ges tillfälle att tvista om sina barn inför domstol.

    Krav på prövningstillstånd innebär att överrätten inte utan vidare måste göra en fullständig prövning i målet, utmynnande i en muntlig förhandling och en motiverad dom. I stället gör överrätten först en bedömning på handlingarna i målet för att utröna om det finns skäl att ändra underrättens avgörande. Skulle överrätten anse att det finns sådana skäl eller att det är tveksamt om underrättens bedömning är riktig, skall prövningstillstånd meddelas och målet avgöras i samma ordning som i dag.
    Detsamma gäller om underrätten begått något rättegångsfel, som kan ha haft betydelse för avgörandet. I andra fall skall överrätten, efter en genomgång av allt det material som underrätten grundat sin dom på, vägra prövningstillstånd. Därmed är målet slutligt avgjort. Självfallet skall överrättens avgörande kunna överklagas till Högsta domstolen alternativt Regeringsrätten.

   För några år sedan, då frågan om generella prövningstillstånd i hovrätten var aktuell, riktades mycket kritik mot ett sådant system. Jag var själv en av dem som hade invändningar mot vad som kunde upplevas som en inskränkning av rättssäkerheten. De betänkligheter som kan finnas mot krav på generellt prövningstillstånd i t.ex. brottmål saknar emellertid helt bärkraft när fråga är om tvister om barn. Domar i sådana mål får aldrig, som juristerna säger, rättskraft. Att domstolen en gång har avgjort vem som skall ha vårdnaden är inget hinder mot att en ny rättegång startas i första instans. Den som anser sig ha gjort en rättsförlust kan alltså alltid få saken prövad på nytt. Därmed är rättssäkerheten tillgodosedd, professionellt även om man uppställer krav på prövningstillstånd.

    Det skall också framhållas att den prövning som en överrätt gör i denna typ av mål skiljer sig avsevärt från prövningen i andra mål. Överrättens uppgift är normalt att kontrollera underrättens bedömning och att rätta till eventuella felaktigheter. Detta kan ske endast om den rättsliga tvisten ser likadan ut i de båda instanserna. Men det gör den nästan aldrig i vårdnads- och umgängesmål.
    Under den tid då överklagandet ligger i hovrätten, inte sällan ett till två år, hinner mycket att hända. Barnet blir äldre, föräldrarna hinner gifta om sig etc. I praktiken är det nästan ett helt annat mål som hovrätten prövar än det som tingsrätten hade att bedöma. Därmed har vi ett system som illa passar hovrätternas roll och som dessutom har den bristen att hovrättens prövning av de nya omständigheterna som regel inte kan omprövas i högre instans. I praktiken innebär ett överklagande att parten ges tillgång till två olika processer i två skilda domstolar utan möjlighet att få en verklig över prövning till stånd. 

      När väl prövningstillstånd införts är det dags att gå vidare. Prövningstillstånd löser långt ifrån alla problem. Men de skulle innebära att de allra mest infekterade konflikterna avslutades efter prövning i första instans och att den tidsutdräkt som en hovrättsprocess innebär skulle elimineras. Vårdnads- och umgängesfrågorna skulle då inte ligga olösta under flera år, vilket vore till gagn inte minst för barnet, vars ovisshet avsevärt skulle begränsas.

                                                                            Per Eriksson
DN DEBATT 18/8 2000
                                                                                     


Tillbaka till hemsidan

 


Dessa sidor tillhandahålls av Geocities. © Per Eriksson