Sydsvenska Dagbladet Snällposten, Aktuella frågor, den 23 november 1995

Domare i motvind

Av tradition har domstolarna i Sverige haft en - i vart fall vid en internationell jämförelse - ganska svag ställning. Den maktfördelningslära med rötterna i den franske filosofen Montesquieus tankar, som ofta bildat grundval för synen på domstolarna i främmande länders författningar, har i stort lyst med sin frånvaro hos oss.

Inför Sveriges inträde i den Europeiska unionen fördes en viss diskussion om vad ett medlemskap kunde innebära för vår syn på domstolarna. Den dåvarande regeringen ansåg det i sammanhang påkallat att stärka de svenska domstolarnas ställning, och en särskild utredning (1993 års domarutredning) tillsattes i det syftet. Intentionerna gick dock i huvudsak om intet.

De enda steg i riktning mot en mera kontinental syn på domstolarna som följde på EU-medlemskapet var att Sverige - trots ett närmast reflexmässigt motstånd från tongivande politiska grupperingar - fick godta EG-domstolens rätt att åsidosätta av den svenska riksdagen stiftade lagar, om dess kommer i konflikt med EG-rätten. Och det tycks som om man sent omsider accepterat också att svensk domstol har samma möjligheter.

Men här är det stopp. Av domarutredningens förslag har i huvudsak inget annat följt än en ny utredning, vars främsta uppgift är att föreslå långtgående rationaliseringar i form av ned läggning av domstolar. Istället har utvecklingen blivit sådan, att man har svårt för att befria sig från misstankar om att statsmakterna försöker motverka eventuella positionsförskjutningar, som skulle kunna följa på EU-medlemskapet. Några exempel:

Genom 1995 års budgetproposition har hårda besparingskrav lagts på domstolarna. I korthet har sparbetingen lett till att cirka 30 domartjänster, 50 notarieplatser och uppemot 250 tjänster som domarsekreterare fått dras in. Och ytterligare besparingskrav är aviserade. Eftersom måltillströmmningen inte märkbart minskat, innebär detta att arbetspressen i domstolarna ökat avsevärt. All kraft får numera ägnas åt att hålla målbalanserna stången, och tiden räcker inte till för att domarna ens skall kunna fundera över hur domstolarna bör utvecklas för att de skall kunna leva upp till de krav som ett EU-medlemskap ställer på dem.

Vill man ha starka och mot överheten självständiga domare, krävs en mycket långt gående anställningstrygghet för dessa befattningshavare. Ingen domare skall behöva snegla på vad regering och riksdag kan antas ha för önskemål om utgången i ett konkret mål när han eller hon dömer. I detta syfte har också i regeringsformen intagits en bestämmelse som i princip innebär att domare är oavsättliga.

Nu gäller detta dock endast ordinarie domare. Och tyvärr är det så att icke ordinarie domare tjänstgör i mycket stor utsträckning i våra domstolar (en femtedel av domarna i allmän domstol och en tredjedel i allmän förvaltningsdomstol är icke ordinarie). Av tradition har emellertid även dessa domare kunnat känna sig trygga i sin dömande gärning, även om de bara varit anställda tills vidare. Men nu har läget blivit ett annat. För första gången i modern tid har man nämligen börjat att säga upp icke ordinarie domare. Sålunda har Kammarrätten i Jönköping nyligen sagt upp samtliga där anställda 50 assessorer och förutskickat att man i fortsättningen tänker säga upp alla yngre domare i kammarrätten, så snart de slutligt godkänts för domartjänstgöring.

Ytterligare uppsägningar lär vara att förvänta från andra kammarrätter. Detta är ytterst allvarligt. Hur skall man kunna kräva att en ung, icke ordinarie domare står rakryggade gentemot överordnade och myndigheter, om han inte kan förlita sig på att han får behålla sin anställning? Det är bara att hoppas att, om åtal så småningom skulle väckas mot något statsråd, det målet kommer att handläggas av en ordinarie, oavsättlig domare.

Ett ytterligare exempel på att domstolarna seglar i motvind är att statsmakterna numera tycks bortse från behovet av att göra domarkarriären attraktiv för unga, duktiga jurister. Att domarnas löner släpat efter under en följd av år och att löneutvecklingen är utomordentligt dålig är ingen nyhet. Från att tidigare ha intagit en lönemässig tätposition bland de traditionella juristkarriärerna, har domarna nu halkat ner på tredje plats, efter polischefer och åklagare. Advokater har det aldrig varit lönt att jämföra sig med.

Ovanpå detta kommer att också unga domare sägs upp på grund av s k arbetsbrist, dvs bristande resurser. Dessutom har långtgående planer aviserats på att dra ner överrätternas organisation. Och utredningen, som följt i spåren på 1993 års domarutredning, har i direktiv att föreslå nedläggning av 50-60 tingsrätter.

Sådana åtgärder kan visserligen ha goda skäl för sig, men om de genomförs innebär de ett dråpslag mot rekryteringen av unga jurister till domarkarriären. Vem vill bli aspirant i domstol, om h an eller hon vett att chansen att i framtiden få en ordinarie tjänst är ytterst begränsad och att få en befordrad domartjänst närmast mikroskopisk? Inte blir det heller bättre av att aspiranten vet att han eller hon, även om provtjänstgöringen utfaller till belåtenhet, när som helst kan sägas upp därför att domstolen inte har medel att betala lönen.

Även om lönen och befordringsmöjligheterna inom domstolsväsendet inte heller tidigare varit mycket att skryta med, har domstolarna i vart fall kunnat marknadsföra sig mot de nyexaminerade juristerna genom att en övervägande del av dessa erbjudits praktikplats som tingsnotarier. Andelen jurister som kan få en sådan plats har emellertid successivt minskat och är nu nere i cirka 30 procent. Och allt talar för att andelen, i takt med resursindragningar, kommer att krympa till sådana nivåer att det inte längre blir meningsfullt att bibehålla denna traditionella utbildningsform, som genom åren borgat för att våra praktiserande jurister - oavsett om de stannat kvar i domstol eller sökt sig till andra juristkarriärer - kunnat hålla en mycket hög standard.

Uppräkningen skulle kunna fortsätta. Som domare vill jag inte tro att statsmakterna är ute efter att motarbeta domstolarna men det är svårt att tolka verkligheten på annat sätt.

PER ERIKSSON
23 november 1995 


Tillbaka till hemsidan

 


Dessa sidor tillhandahålls av Geocities. © Per Eriksson