Som vanligt hade alla i detta hushåll slängt sina ytterkläder på hallgolvet.
Ett riktigt bylsigt berg av jackor låg och skräpade, men ingen gjorde den minsta ansats till att hänga upp dem – eller för den delen stuva ner dem i den flätade tvättkorgen, gå de snäva trappstegen ner till källarplanet och kasta in plaggen i tvättmaskinen. Men hade någon i alla dessa år burit på denna elaka initiativförmåga, skulle den med all sannolikhet få se på andra bullar. Eftersom man nödvändigtvis skulle ha fått köra igång tvättprogrammet mitt i natten om man ville inkludera de för uteaktiviteter obligatoriska jackorna – på dagtid var såväl ägarna som ägodelarna ute på vift, antingen i riktning mot förlustelser eller en pliktmedveten arbetsinsats – var det vid en närmare eftertanke inte en så lockande idé. Den första personen i huset var av hänsyn till morgonskiftet på det lokala häktet, tvungen att ställa klockan på halv tre – men inte masa sig upp förrän slummermarginalen (repetitionen av alarmet) ljudit halvannan kvart senare. När väktaren lämnade huset (schemaenligt vid fyra-tiden) skulle stölden upptäckas; ett samtal ringas till den stationära telefonen från den uppretades mobila. Om inte det väckte uppmärksamhet kunde inget göra det. Från signalen kunde inte ens hemlistvättaren förskonas – och denna skulle för ett ögonblick glömma bort sin egentligen skojfriska handling och skylla allt på den busringande fadersmarodören. Ja, vi utgår väl från att ett av barnen i huset låg bakom den s a s materialistiska kidnappningen; den i alla prognoser numerärt lägsta ålderskategorin var ju nu för tiden den enda som fick ibankat sig litet vanlig renlighetshyfs. Hemkunskapsböckerna innehöll fortfarande ett helt kapitel om vikten av att hålla rent och snyggt hemma. (Smygreklam för tvättmedel hörde till nyheterna sedan förmyndarnas tid i skolköket; den långsamt tuggande språkdräkten med ett ohämmat antal upprepningar fanns kvar. Kanske var det därför föräldrarna inte riktigt fått kläm på det där med hushållsskötsel. Och i förlängningen föreföll det otroligt att de lyckats sköta den år 1923 uppresta vitkalkade tvåplansvillan.
På diplomet stod det med guldbokstäver att DM-atleten fått utmärkelsen ”för uppvisat god allmänfysik, som renderat mottagaren utmärka prestationer i den årliga lokala löpningstävlingen”. En lång mening, som dock andades den framgångsrikhet varje idrottare eftersträvar. Det hade förvisso varit tufft på upploppet – mjölksyran hade ärligt talat tagit slut på fabriken och kroppen hade därmed inte fått energiska inviter från andra pulserande kroppsdelar. Men vid målgången hade det regnat, så det syntes inte att han svettats så inte i norden under den avslutande kilometern. Det i hans sportiga släkt nedärvda hållet precis när det var dags att ge järnet för att rappt benledes slingra sig förbi några medtävlande per minut, hade satt in i den sista av tre jobbiga uppförsbackar – och sedan hade ontet i magtrakten inte avtagit ens ett uns förrän han fått sin citronspetsade vattenmugg och rågbullen på andra sidan den stora tidtagningsklockan. Men då var det kört. Ja ja, alla hade samma förutsättningar när väderleken inte var på deras sida; mot dess gudar fick man inte brusa upp, för då började det falla nederbörd i en eller annan form. All in all kunde han försiktigt gratulera sig själv till en godkänd insats. DM-atlet och DM-atlet, förresten – det epitetet var lika mycket arvegods som det jämt och ständiga hållet. Men hade man fötts in i en av friidrott uppslukad familj hade man – under förutsättning att man valde att gå i det egna förfädernas fotspår – en s a s inmutad varumärkesfördel. Denna kunde han i vissa stunder hata över allt annat eftersom den inte opartiskt värderade vad, med ett produktmässigt uttryck, nyare generationer av släkten med det kända efternamnet, uträttade. Karriärmöjligheterna var redan utstakade; mer eller mindre så. Men nu hade junioren alla förutsättningar att lyckas på sportens område, så varför klaga? Och med diplomet var det samma sak: varför betrakta det som en stor bedrift; det stod samma sak på alla. Den förtryckta texten var som begreppet ”vinst varje gång” i tröstprisstånden på nöjesfälten. Något extraordinärt hade man inte gjort sig skyldig till i alla fall, och det var ju skönt att veta. När man ställde upp i lopp av en kaliber som denna, var förväntningarna inte så skyhögt uppskruvade som vid vissa elitevenemang. Men där skulle han ju inte heller ha en chans att ta sig in. Kämpaglöden var det inget fel på – men då den tvunget skulle ägnas åt något han ställde upp i mer för att göra alla åskådare och sympatisörer, presentatörer och medias kommentatorer, nöjda och glada, låg den inte på topp – och det inte av en tillfällighet som man kunde jobba bort, utan av den anledningen att förknippandet med fadern och farfadern stundtals blev hätskt upptrissade. Men nu hade han bestämt sig. Imorgon dag skulle han gå till kvällspresse på orten och stolt deklarera att han nu, efter fem år i det av krav uppdämda sporthelvetet, ämnade bryta med allt vad triathlon och kulstötning hette. Han kände redan det positiva adrenalinet avverka en mild forsning genom den kurrande magen. Han gick bort till kartongen och tog ytterligare en bulle. Dels för att kurera hungern, och dels för att få ut så mycket av detta hans sista besök på en löpartävling. Åtminstone som tävlande.
I en gammal tecknad film om Agaton Sax talades det vid ett tillfällle om ”den korpulente herrn”, med åsyftan på en av skurken Supermax’ medhjälpare. Avsnittet fanns inte någonstans i det i övrigt digra biblioteket av videokassetter, men den retsamme kompisen envisades ändå med att säga Kent Korpulent till sin kraftige kamrat. Kent – som f ö valt att röka cigarettmärket med samma namn – fann det visserligen hållbarare att bli kallad detta istället för fet eller tjock, men när den vänligare synonymen användes stup i kvarten, och dessutom rimmade på hans förnamn kunde han inte annat än ilskna till. Han såg inte sin lätta övervikt som ett handikapp, men blev ändå ständigt bombarderad av allsköns vänlighetsmobbning.
Ibland filosoferade han – över en stor kopp te, kaffe eller cappuccino; givetvis – över om hans allmänna preferens för kraftig tilltagna saker, måhända kunde ha ett finger med i spelet. Kent älskade mastondontfilmer, läste bara omnibusverk och gillade långa samtal. Men under ett sådant i samspråk med retstickan kom man åtskilliga gånger in på ämnet Kents kroppvikt. Kanske var det just därför att denna var precis på gränsen till det mer än normala, som folk gillade att anmärka på den. I själva verket fattades korpulensskojaren bara tio-femton kilo till att gå omkring och bära på lika mycket tyngd som Kent Korpulent. Kanske skulle man lägga på hullet, bara för att se om det efter att en sådan nydaning smält in i godtagbarhetsapparaturen hos vänner och bekanta, var lika roligt att komma med belysande paralleller till vågnålens utslag. Kanske skulle man tvärtemot detta, börja jogga – långa perioder i stöpet. Människan Kent var ju inte en vän av måttlighet. Men skulle han orka. Det var en befintlig självklarhet för honom att promenera de med enkel terräng fyllda två kilometrarna till arbetet på banken, därför att han inte ägde varken bil eller körkort. När han tänkte i termer av dagliga tvåmilaturer som ett slags framtidens utmaning, var det plötsligt inte lika enkelt att komma till skott. Han bestämde sig för att läsa ut boken (de 317 sidor som återstod av hans alla tiders favoritförfattare Tolkiens trilogiska Ring) innan han gjorde vidare utfästelser till sitt tystnadspliktiga medvetande.
Sedan urminnes tider hade det talats om att anlägga en kulturell paviljong i stadsdelens park. Många remissrundor hade avfärdat projektet som på tok för dyrt: om inte de boende själva bestämde sig för att helt och hållet bekosta detta ”förlustelsens hus” lade man inte till en enda krona från kommunens sida. Nollsubventioner var inte det man väntat sig från start – och ärligt talat ansåg man nu när det gått femton år sedan frågan togs upp på ett styrelsemöte av en mogen dansbandsmusiker i väl tilltagen seniorålder. Förslaget i motionen hade fått ett enhälligt positivt mottagande av de församlade, men varifrån skulle de ekonomiska behövligheterna tas? Det fanns så mycket annat som gick kraftigt med underskott; exempelvis vården, skolan och omsorgen, de trenne eviga prioriteringens käpphästar i det politiska livet.
Efter fem år hade man skramlat och samlat ihop en liten kassa, och plötsligt visade kassaboken på den gyllene intäkten av inte mindre än tio tusen kronor. Nu skulle väl kommunstyrelsens ordförande lyssna på och förundrat ta intryck av vad man åstadkommit genom små lobbykampanjer (dörrknackning, ordentligt informationellt innehållande utskick av direktreklam och namnlistor på biblioteksfilialen). Men inte. Nu tyckte man att stadsdelen redan hade ett, med hänsyn till folkmängden, tillräckligt utbud av fritidsaktiviteter. Kulturnatt, karneval, fritidsgård med mera, i all ära, men inte nu var det inte frågan om ett nytt tillfälle till att roa sig man framför allt inriktade sina övertalningsförsök på, utan det faktum att det inte byggts någon ny mötesplats, helt från grunden, på mycket länge. Men det bet inte på gubbarna i stadshuset.
Nu, ett och ett halvt decennium efter initiering, hade man tröttnat. En av de många villlaägarna i området ställde sitt burspråksförsedda hus till förfogande två gånger i veckan. Burspråket liknade, åtminstone utifrån, ena halvan av den musikpaviljong som man skissat fram under alldeles för lång tid. Dessutom hade den genom denna uppoffring, himlastormande gästvänliga villaägaren, gjort det till sitt nyårslöfte att sluta titta på tv – och dumburken stod i vardagsrummet: burspråksrummet!
Cykelhandlarna hade utförsäljning på vulklösning. Inte var det så mycket man tjänade, och inte hade prisfallet annonserats i morgonpressen, men ändå blev det samma dag som sänkningen en anstormning av kunder till serviceverkstaden. Och alla var så pass haj på det här med lagning av ett punkterat cykeldäck att det ville skaffa undan det förtretliga hålet på slangen för egen maskin. Och då behövde man gummiklister i små tuber (ja, det skulle nog gått lika bra en större sådan – t o m med en hel halvlitersflaska vulklösning, men nu fanns inte vätskan i andra storlekar än en förkrympt tandkrämstub). Det kostade normalt ett hundra kronor att lämna in cykeln på ram och allt till affären och få den lagad av auktoriserad personal, men för dagen var summan reducerad till sextio spänn. Trots detta ville alla ta hem cykeln igen och pröva med vattenbad och lagningslappar i det egna garaget.
Cykelhandlarna-kedjans anställda förstod alls inte varför, men fram till lunch hade man fått sålt sexton vulktuber, och inte fått in en enda cykel för service. Skulle det fortsätta så här, var det till slut inte lönsamt att hålla butiken öppen. Alla som ville ha vullklösning kunde ju få köpa tuberna ur en automat. Inte en enda cykel hade man fått sålt heller. Kunderna var för roliga ibland! Men när personal gick ut på lunch upptäckte man vad som låg bakom de underliga inköpsrutinerna. En kvällsblaskas löp skalderade: ”Så här mycket tjänar du på att laga cykeln själv – Vi har alla priserna!” Ja, det var tur att det inte rörde sig om den sedan årsskiftet, från landet utflyttade sexhandeln! Men visst hade kvällstidningarna makt, det kunde man inte gärna förneka!
Det rådde stiltje på den lilla landsortens polisstation. Inte ett enda fall hade kommit in sedan förra torsdagen. Bara några småbränder hade släckts av brandmannen som satt på kontorsplatsen bredvid de två konstaplarna – och för dagen, en inrest kriminalkommissarie. I brist på lokaler hade även räddningstjänsten flyttat in i polishuset. Den besökande högrangaren hade inte mycket att göra, och hade kanske kommit i onödan, men han fungerade ungefär som reseledare på småhotell på kontinenten: en dag i veckan skulle de finns tillgängliga, för man kunde aldrig veta om det endera eftermiddagen skedde ett berått mord i en skum gränd eller ett knivdragande på öppen gata. Inte för att staden hade oturen att få visit av busar och skurkar (det bodde inte heller våldsbenägna i byns femton niovåningshus), men nu när han ändå hade sutttit två timmar i en bil med trasig kupévärmare, var det lika bra att åtminstone avlägga en litet kortare än normalt, visit hos de båda vänligheterna själva. Medan han gick igenom veckan som gått på krim-fronten, hade kommissarien tid att fundera över hur det kom sig att det på landsändor som denna ändå inte förekom några protester mot litenheten. På småorter skulle det, enligt rikskrims årliga betänkande om utbredningen av brott i landet, finns en god grogrund för bonnhåledesperation. Kriminalkommissarien satt och smålog när han erinrade den exakta ordalydelsen i det sista konkluderande stycket i luntan: ”I ett avsevärt procentantal av Sveriges orter med mindre än femtio invånare, är det vanligt med obesvarat fysiskt våld.” Heh? När man läste vidare en bit förstod man bättre vad det egentligen var forskarna ville ha sagt. Utanför fönstren på huset där han befann sig för tillfället, kunde det plötsligt inträffa en olaglig incident, helt oprovocerad – eftersom det bodde så få andra att ta ut det över. I en by som inte ens en gång inhyste ett par hundra bosatta, hade inte den nära grannsämjan lätt för sig att frodas. Istället höll sig i alla på sin kant. Därför hade inte polisstationen, milt sagt, så särdeles mycket att sysselsätta de dagligen sex arbetstimmarna med. I vissa stunder kontemplerade kriminalkommissarien hur det skulle gå om samtliga i byn boende hade tvingats hälsa glatt när de möttes på torget. Inte bra, förutspådde han snabbt. Dels skulle en sådan oskriven lag inte gå att förverkliga här, dels vore den ett obehövligt ekonomiskt slag i ansiktet på den lokala köpmännen, som inte skulle få det lätt att överleva, men framför allt kanske inte ha möjligheten att behålla sina sin befintliga utbjuderiytor. Folk skulle nämligen i påtaglig utsträckning, komma att stanna hemma – och handla mat på nätet – om hälsningstvånget realiserades. Kommissarien spann vidare i tankebanan. För att berättigas inköp i de elektroniska livsmedelshallarna behövde man obönhörligt betala med kreditkort, och på den lilla orten fanns bara en Minuten-automat – och endast Ica-butiken tog ett någorlunda stort sortiment kreditkort. Man kunde bara spekulera i hur länge en Cashkorts-terminal skulle komma att stå oanvänd och i sprillans nyskick på butikernas diskar om bankernas favoritinnovation på rätt eller fel väg mot det fullt ut kontantlösa samhället, nådde den rikstäckande punkten. Nej, det bästa vore att låta ortsbefolkningen hållas i sin demografiskt typiska hostilitet. Då fanns det underlag för en forskningsrapport om ”det stängda Sverige”. Denna invandringsklyscha skulle minsann få en ny innebörd. Inte för att kriminalkommissaren själv tänkte ta inititativet till det; han önskade helst också avvara sig helt från skribentmedverkan i det som kunde bli en scoop-avhandling – men när han återvände till centralorten imorgon, det antecknade han för säkerhets skull i sin agenda, skulle han tipsa den lokala högskolan om den märkliga kommunen han genom ödets ironi tillbringade en dag i veckan i. Så fick det bli!
Nästa gång hans bror flyttade bak alarmtiden på hans väckarklocka, var det dags för annat ljud i skällan. Varken han eller hans chef kunde godta ännu en försening. Han älskade sitt jobb, eftersom han där blev betald för att praktisera sin stora hobby: klockor. Hos Stjärnurmakarna var det inplanerat för inte en enda lugn stund den kommande året. Många tillhörde den skara som ville gardera sig mot att tid tog slut när det nya millenniet slog sin första skälvande sekund. Trots försäkringar och bedyranden insisterade man på att köpa en enklare klocka – en digital kronograf – ”så slipper jag gruva mig över att jag lagt ut mycket pengar på något som stannar år 2000”, resonerade man, helt utan pardon för hans, dock inte verbalt, uttalade professionalitet. När han påtalade att, om det var någon kategori ur som skulle inte skulle fungera in på det nya årtusendet, så var det just digitala, ville man ändå ha dem. Visserligen blev man litet sur över denna mopsighet, men kunden hade ju alltid rätt, och i bästa fall även pengar att betala för sig med, och då struntade han mycket förnöjsamt i blåögda preferenser. Det var förvisso en del av jobbet.
En lyspunkt från en laserpekare letade sig in i sovrummet och dansade över de likaledes röda strama siffrorna på hans Mark-väckarklocka. När den nådde ploppen som visade att snooze-funktionen var aktiverad, slog den sovande upp ögonen.
– Klockan är mycket. Du måste ruuuuusa, skrek brorsan. Då hade de flytande kristallerna skiftat från 8:47 till 8:48. Det var inte mycket att göra. Ännu en morgon hade spolierats. Men den här gången slapp han i alla fall höra de öronskärande pipen och samtidigt se vad klockan rusat framåt snabbt. I alla avseenden var det bättre med ett uppvaknande präglat av en levande röst – hur hånfull den än verkade. Snabbt som attan upp och ner på stolen vid köksbordet. Ögonblicket efteråt kom han på den felande snilleblixten: han hade glömt ta fram påläggen, skära brödet och koka kaffe och te. Innan det var färdigt skulle de ha hunnit förflyta ytterligare tio dyrbara minuter. Han började halv tio, och konstaterade med en munter ironi att han inte skulle hinna. En mot lillebrorsattackera helsäker klocka var vad han behövde – och det fort. Saluförde en konkurrerande kedja kanske en sådan?
Efter en viss, det fick han allt tillstå, påverkan av de stora annonskampanjerna i tidningarna hade även nog världens av tv-spel minst intresserade person, sökt sig till Arkad Nio – det i staden nyligen öppnade ”paradiset för dig med en, no matter which, spelkonsoll i din ägo”. Som rutinerad språkanalytiker på frilansbasis gillade han inte när man blandade in svengelska ord när man talade eller skrev, men detta, att mellan komman skjuta in ett helt engelskt uttryck, var ändå snäppet värre. Det skulle bli en spännande överraskning när en, han var nogsamt medveten om det själv, lingvistisk pedant, klagade på annat än priserna eller sortimentet. De flesta kunderna var så unga att de ännu inte fått svenskaskolning – och en sådan, fristående från anglosaxiska tendenser till meningsbyggnad och synonymval, hade man krasst sett inte så över hövan stora chanser att få, när snudd på en överväldigande majoritet av titlarna fortfarande hade kvar den ursprungliga engelska lydelsen. Där satt de och skryt om vem som uppnått ”High Score” och blivit ”Grand Master”, när man likväl kunde säga att man fått den högsta poängsumman och erövrat turneringstronen. Fast mesigt och dumt var ju adjektiva betyg som de unga svedalanerna pådyvlade sitt modersmål närhelst det gick lättare för dem att hitta den engelska översättningen än det svenska ordet. Men hur många av dem visste att de textremsor deras favoritfilmer pryddes av längst ner, kallas sub-titles på engelska? Det var litet ironiskt!