90,2 skamfilar den skånska stoltheten
Vi sydsvenskar kan ta emot Sveriges kanske burkigaste megahertz-transmissioner. Varje förmiddag mellan 8 och 11 serverar Skånepartiet dem som gitter lyssnar till xenofobisk smygpropaganda, tre timmar ”musik, politik och telefon” inklusive ”såsseslakt med fullt ös”, vilket det står i tidningarnas radiotablåer. Men mono-sändaren tillsammans med en uselt skrikig mikrofon förvränger de politiska förkunnelserna till bullriga avbrott från den strida strömmen av önskemelodier framförda av alla från Lasse Stefanz och Sarah Brightman till Edvard Persson och kroatiska populärmusiker. Till yttermera visso tillhör 90,2-frekvensens extremt hogerpålasta ankare, Tony Kaladic, andra generationens kroatiska invandrare.
I längden är det pinsamt outhärdligt att lyssna till Tonys språkliga krumbukter. Han saknar minst av allt känslan för synonymitet, men ibland går det till överdrift. Dock är det i dessa stunder av verbalt dubiöst klossbygge som man får perspektiv på riksdagspolitikernas i många stunder oerhört fåfacetterade språkdräkt och standardförfattande uppläsningar i plenisalen.
Skåneparitets närradio är dessutom en av Sveriges frekventast utskällda. Speciellt uppretade är sympatisörerna till den socialdemokratiska utbrytarfalangen Opponentgruppen. Dennas folk terroriserar Carl P Herslows partis närradiosändningar. De blockerar av och till telefonlinjen, och det går historier om att opponenter kastat sten mot Skånepartiets kanslis fönsterrutor, och att det tvärtom förekommer minst lika barnsliga aktiviteter. Det torde inte behöva nämnas att de ger varandra skulden för den djupare upprinnelsen till konflikterna. Opponentgruppen hävdar å sin sida att de i mitten av 80-talet slöt sig samman för att Skånepartiet inte skulle sakna en gräsrotsmotkraft i staden Malmö.
Hur som helst, medan de båda lägren spyr galla över varandra går de allt sämre för Skånepartiet i de allmänna valen. I september förra året kunde de notera förlusten av ett av sina fyra mandat i kommunfullmäktige. Trots att de sände dygnet runt en hel vecka infor valet (som protest mot att tidningen Sydsvenskan vägrade publicera partiets implicit muslimskfientliga annonser om griskött) blev resultatet således nedslående.
Skånepartiet hade under glansåren (nåja!) mot slutet av 80-talet och något år in på 90-talet flera tusen medlemmar. (Det sägs att flertalet av dem nappade därfor att löst medlemskap då gav rabatt i vissa affärer.) Till dags dato har detta tal fallit successivt. Idag når de upp till omkring 400 personer, enligt uppgift på 90,2 i borjan av 1999. Av dessa finns en del som den flitige lyssnare hör kommer fram på radion mer än ofta. (Litet desperat har man slopat ”veckoregeln”, som innebar att man bara fick ringa en gång i veckan.) Och det råder ingen tvekan om att Skånepartiets verksamhet på det opionella planet, mer eller mindre helt kretsar kring programverksamheten på närradiofrekvensen 90,2. Kanalen ar ett slags dagligt signum för att partiet fortfarande lever, men drabbas av kontinuerliga dödsryckningar. 90,2 är en megahertzare som Herslow, Kaladic och dess kolleger Britt Borronha, Horst Werder, Siv Forsgren med flera lokalt minietablerade skivpratare (ja, det ordet passar bra) numera huserar på för sig själva. All annan närradioverksamhet i Malmo ligger på den i invigda eterkretsar mycket mer seriösa frevensen 89,2.
Skånepartiet är ett solklart exempel på att missnöjespartier tenderar att använda sig av icke hävdvunna medel för att nå ut med sina budskap, foldrar och torgmoten i all ära. Det finns t ex ett litet parti (dock inte ett missnöjets sammanslutning) i Nykvarn som kretsar kring en hemsida på webben. Den nya tekniken och nya innovativa mediaformer blir ett sätt för extrema samhällsmedlemaatt hjälpa sårbara sökare med att få upp ögonen för vad dessa fysiska ytterligheter vill säga i debatten.
Efter femton år i närradion känns Skånepartiet minst av allt överraskningsbenägna. Jag tycker visserligen, som radiot, att det är kul att höra skånepartister slamra med byte av referensband mitt under samspråk med en telefonör, men det finns ju som bekant gränser för allting. Min toleransnivå vad gäller Skånepartiet går vid det faktum att de på bästa reklamradiomanér berättar vilken nästa låt ska bli – och sedan övergår till att säga ”men först ska vi tala med xxx”. Denna norpade framförhållning hör inte hemma här, och det känns i ens radiokonceptmedvetande. Allting på sin plats, typ.
Johan Björnson