|
Kan du förklara treenigheten?
 Jag
vet att jag har en Far i himmelen som lyssnar på mina böner,
och jag vet att Jesus är Guds son som tog alla synder på
sig på korset - men jag har inte förstått treenigheten.
Kan du förklara? (M.C.)
(Följande svar kommer från Thor-Leif Strindberg på)
http://www.algonet.se/~graceway/biblfrag.htm
Du är inte ensam om att inte förstå dig på
treenighetsläran. Så här skrev till exempel Luther:
"Här stöter nu Guds dårskap och världens
klokskap samman med varandra. Därför skall man inte disputera
om hur det kan vara så att Gud Fader, Son och helig Ande är
en enda Gud, ty detta är obegripligt..."
Och O. Hallesby i "Den kristelige troslaere": "Ju
äldre jag blir, desto oftare tackar jag Gud för att han
är obegriplig." Liksom Charles J Woodbridge i "A
Handbook of Christian Truth": "Människans sinne kan
inte tillfullo fatta treenighetens mysterium."
Så faktum är att hittills har nog ingen lyckats förklara
treenigheten på ett tillfredsställande sätt. Därför
kan jag inte annat än ta din fråga som tidernas utmaning...
Nåväl, först av allt: själva ordet "treenighet"
är inte någon biblisk term - begreppet är inte
hämtat ur bibeln, utan är snarare resultatet av en strävan
att filosofiskt försöka förklara Faderns, Sonens
och Andens väsen.
Bakgrunden är den judiska tron på en enda Gud. Jesu
framträdande och påståendet att han var Guds Son
(och därmed själv gudomlig) blev ett slag i ansiktet på
samtidens religiösa ledare.
Efter Jesu död och uppståndelse stod den nya kristna
rörelsen inför problemet hur man skulle förklara
Jesu (och även den heliga Andens) gudomlighet utan att för
den skull anklagas för att dyrka flera gudar. Dels hade man
det judiska motståndet - dels den grekiska filosofin, som
angrep det kristna evangeliet som ologiskt. Filosoferna menade att
de kristna sa sig tro att det bara fanns en Gud, samtidigt som de
tillbad flera. De kristna tänkarna svarade på angreppen
genom olika utläggningar, och på så sätt utvecklades
treenighetsdoktrinen, helt enkelt som ett försök att harmoniera
tron på Fadern, Sonen och den heliga Anden med Skriftens lära
att Gud är en.
De tidigaste kyrkofäderna hade inte lärt att Anden
var en person. Justinus Martyren, som levde på 100-talet,
menade exempelvis att den heliga Anden var en "påverkan
eller funktion hos Gud". Hippolytos tillskrev inte heller Anden
någon perSonlighet. Men många av de tidiga kyrkofäderna
var grundligt utbildade i grekisk filosofi, vilket naturligtvis
kom att färga deras tolkning av bibeln.
I sin strävan att förklara relationen mellan Fadern,
Sonen och den Heliga Anden kom kyrkofäderna följaktligen
oundvikligen att influeras av sin tids dominerande filosofiska tänkande.
Det sägs att den förste som skrev om denna doktrin var
Teofilus av Antiokia (ca år 180), men det skriftställe
som då åsyftas är mycket svårtolkat.
Den förste som använde termen "treenighet"
för att beteckna Guds "trehet" var Tertullianus (ca
165-220).
Det var emellertid inte förrän under fjärde århundradet
som läran att den heliga Anden var en person och del av gudomen
blev kyrkans officiella lära.
Vid kyrkomötet i Nicaea år 325 lade två
medlemmar av den alexandrinska församlingen - prästen
Arius, som ansåg att Kristus inte var Gud utan ett skapat
väsen, och diakonen Atanasius (vars filosofi var djupt rotad
i platonism) som menade att Fadern, Sonen och Anden är samma
väsen i trefaldig gestaltning - fram sina åsikter.
Kyrkomötet förkastade Arius uppfattning, och så
kom treenigheten att bli den allmänt accepterade synen. Det
var dock först vid kyrkomötet i Konstantinopel år
381 som kyrkan officiellt antog denna doktrin, som kort uttryckt
innebär att Gud är ett gudomligt väsen som existerar
i tre gudomliga personer - Fadern, Sonen och Anden.
Med andra ord: Gud är en - men han uppenbarar sig som Fader,
Son och Ande. Fadern, Sonen och Anden är emellertid inte bara
olika uppenbarelseformer av en och samme person, utan tre skilda
personer (tre "jag").
Hur har då resonemangen
gått?
Nya Testamentet talar om Jesus som gudomlig - evig Gud. Jesus är
Gud. Fadern är Gud. Att Jesus är en person står
utom allt tvivel, liksom att Gud är en person. Det måste
innebära att gudomen - GUD - är mer än en person
(detta i brist på bättre ord). Men eftersom det inte
finns mer än en Gud, måste följaktligen Fadern och
Sonen vara två uppenbarelser av samma väsen, två
personer men samtidigt en Gud.
Att förklara en sådan sak är som sagt inte lätt.
Möjligen skulle man kunna göra en jämförelse
med Jesu ord om att en man och en kvinna "skola varda ETT (kött)",
eller en växt där alla blad "är" samma
växt, fastän individuella blad...
Vad gäller den heliga Anden talar Nya testamentet även
om den heliga Anden som gudomlig och evig, och tidigt uppstod då
frågan om också Anden är - eller ska betraktas
som - en person, en individ.
I Joh 14:16 kallas den heliga Anden för "en annan hjälpare/tröstare".
Det grekiska ordet för hjälpare, "parakletos",
är ett maskulint ord, vilket ofta tagits som stöd för
att Anden är en person, men...
Grekiska, liksom alla språk, ger varje substantiv ett genus
(eller kön): maskulint, feminint eller neutrum. (I Frankrike
är t ex månen "han" och solen "hon",
och även i Sverige finns det dialektala varianter där
man talar om klockan som "hon" och bilen som "han".
Det innebär naturligtvis inte att vare sig månen eller
klockan är en person, vare sig manlig eller kvinnlig.) Det
grekiska ordet för lampa är således maskulint, ordet
för fikonträd är feminint och ordet för bägare
är neutrum. Grekiska pronomen har samma genus som det substantiv
de syftar på.
Det svenska språket använder däremot alltid "de"
eller "det" när det syftar på någonting
som inte har något kön. För en svensk översättare
är det följaktligen korrekt att använda ordet "det"
både rörande ett grekiskt maskulint pronomen (syftande
på en lampa) och ett feminint pronomen (syftande på
ett fikonträd), på samma sätt som vi använder
"den" när vi i en översättning från
franska omnämner månen eller solen.
Det finns med andra ord skäl att inte lägga in någon
absolut religiös innebörd i det grekiska språkbruket
för 2 000 år sedan.
Och dessutom - det grekiska ordet för "ande"
är pneuma, vilket är neutrum. Ordet Helig ande är
följaktligen alltid neutrum. Att säga att den helige
Anden är en person är följaktligen att säga
mer än vad bibeln säger.
Bibeln beskriver den heliga Anden som Guds närvaro i verksamhet,
avskild från Fadern och Sonen, men ändå ett med
dem. Vad Bibeln visar är att Fadern, Sonen och Anden hör
samman... är gudomliga till sin karaktär... är ett.
Men den visar inte hur.
Kanske är det mer rätt att tala om en "tvåenighet"
- FADERN/SONEN och Anden som en gemensam, aktiv levande kraft (personlig,
därför att den uttrycker Guds vilja, men inte någon
person). En viktig sida vad det gäller far-son-relationen är
också om den uppstod när Jesus föddes på jorden
och bara rådde under Jesu tid som fullkomlig människa
(när han lämnade sin gudomliga existens och blev en människa
med en gudomlig Far i himlen, precis som vi).
Som du ser kan spekulationerna leda hur långt som helst och
teorierna bli hur invecklade som helst. Och frågan är
vad alla dessa resonemang egentligen gagnar till. Trots allt handlar
det ju bara om mänskliga filosofiska funderingar, formuleringar,
konstruktioner och försök till förklaringar av något
som kanske inte ens kan - eller behöver - förklaras.
(Personligen ser jag också en fara i att binda sig till en
mänsklig konstruktion som treenighetsläran, nämligen
att den begränsar Guds väsen till tre personer, medan
bibeln ju faktiskt talar om Gud som en "öppen familj"
- en Far som skapat människan till att vara Honom lik, och
en Son, som enligt Rom 8:29 är "den FÖRSTFÖDDE
av många bröder". Kanske stänger vi dörrar
som borde vara vidöppna genom att upphöja mänskliga
funderingar till eviga sanningar.)
Treenighetsläran är följaktligen inte någon
biblisk sanning. Den är inte någon gudomlig uppenbarelse.
Den är och förblir en kyrklig, filosofisk konstruktion
som går längre än bibeln i sina försök
att förklara Guds väsen; ett i allra högsta grad
ofullkomligt, mänskligt teologiskt/filosofiskt resonemang,
ett försök att på ett förståeligt sätt
förklara hur Gud Fader, Sonen och Anden alla tre kan ha gudomlig
karaktär, vara gudomliga, utan att det finns tre gudar.
Men - och det är oerhört viktigt - de här resonemangen
påverkar inte vårt förhållande till Gud.
Vi behöver inte veta hur vår kropp omvandlar mat till
näring, eller hur luften syresätter vårt blod för
att kunna äta, andas och överleva! Vi behöver varken
känna till fotosyntesen eller växternas rotkonstruktion
för att kunna odla krukväxter! Och vi behöver inte
veta hur Gud är "konstruerad" för att lyssna
till Honom och ta emot Hans ande!
De teoretiska resonemangen kan förvisso vara intressanta (jag
tycker själv att de är det), men de är inte avgörande
för evigheten. Kanske finns det inte ens några mänskliga
svar på de här frågorna - kanske går det
helt enkelt inte att uttrycka dessa andliga relationer i fysiska
termer. Kanske är det faktiskt så att vårt mänskliga
förstånd inte räcker till för att vare sig
förstå eller beskriva Guds väsen.
Kanske är det så att det bara är med vår
ande vi kan uppfatta Gud - och att beskriva honom i mänskliga
termer är och förblir en omöjlighet.
Tron på Jesus är inte avhängig vissa filosofiska
funderingar. Jesus ägnade sig aldrig åt några spetsfundiga
analyser av förhållandet Jesus-Gud-Ande. Apostlarna gjorde
det inte heller.
För Jesus själv var det nog att veta (och förkunna)
att Gud var/är Hans - och vår - far, att Han gav sitt
liv för att sona våra synder, och att Hans heliga ande
hjälper oss här i livet och ger oss evigt liv.
Gud har inte uppenbarat alla sidor av sitt väsen -
och vi behöver inte heller bekänna oss till en viss lära
eller tolkning (som ändå bara blir en mänsklig teori)
av Hans natur. Det viktiga är att vi tror på allt som
bibeln otvetydigt lär oss om Gud, om oss och om tillvaron.
Det viktiga är att vi vet VEM Gud är, VARFÖR
han skapade oss, VAD han vill av oss, VART han för oss, HURDAN
framtiden ser ut, VAD som är vårt mål och HUR vi
ska uppnå det.
Allt det säger bibeln.
Du vet att du har en Far i himlen, och du vet att Jesus dog för
din skull och att du ska ha Honom som riktmärke och förebild
och leva efter Guds vilja så som Han gjorde.
Det räcker!
|
