Visar bibeln att Gud handlade med en
jordisk organisation i förkristen tid

Bibelns skildring visar att från Adam fram till det att Israels nation grundades, så handlade Jehova med enskilda människor, utan att de var organiserade i någon sorts religiös anordning. Det var helt enkelt familjeöverhuvudena som hade ansvaret för tillbedjan av Gud, precis som de hade ansvaret för mycket annat. Israel var indelat i stammar och varje sådan stam var som en familjegrupp – släktingar.

Den mosaiska lagen vägledde dem moraliskt och religiöst, men det fanns inget styrande eller administrativt ledarskap eller "krets". Så israeliterna var vägledda av sina samveten, som bl a skulle formas av lagen, och de hade från början alltså ingen organiserad regering som styrde över dem. Dömandet och bestraffningen av syndare utfördes av folket själv. Varje individ hade alltså eget ansvar för sitt uppförande inför Gud, sin familj och samhället han levde i.

Israels nations historia visar klart att lojalitet gentemot Gud inte kan bindas till en organisation. Jehova hade tillsatt en officiell prästklass åt nationen, och senare på folkets begäran tillsatte han mänskliga kungar. Men det var bara för att folket ville ha en synlig regering och detta visade också att de saknade tro på Jehova själv. (1 Sam 8:4-7) Det var faktiskt sedan de fick dessa kungar som det gick riktigt illa för dem. I Juda, och i det norra Israel fanns det ingen rättfärdig kung alls. Av 24 kungar var det bara 6 av dem som bibeln nämner något positivt om, men även dessa vanärade Gud genom att de avvek från sann tillbedjan.

På liknande sätt var det med prästerskapet. De var inte heller pålitliga vägledare för folket. Tvärtom, så gick de hand i hand med kungarna och gjorde inte heller Guds vilja, och de bidrog till att sann gudsdyrkan urartade. Det är inte konstigt att psalmisten varnar så här i Psalm 146:3: "Förlita er inte på furstar, inte på en människoson, han kan inte hjälpa."

Historien visar att trots kungarna och prästerskapet, så fortsatte Jehova att handla med enskilda människor, och oftast var dessa människor inte accepterade av den etablerade "organisationen". Jehova handlade t ex med David, även då Saul var kung och då David var förvisad ifrån nationen.

Förutom David och Salomo var de flesta andra författarna till skrifterna inte en del av den etablerade officiella nationsstrukturen. Ja, de var till och med oense med den och sågs med onåd av den. Dessa människor var profeter som Jehova uppreste och de fick inte sina anvisningar från någon ’organisatorisk’ kanal. De anpassade inte heller vad de sade eller skrev för att få dess gillande. De uttryckte öppet sitt avståndstagande från dem som hade ansvaret och ledningen i denna organisatoriska uppbyggnad, både kungarna och prästerna. Därför utpekades dessa profeter ofta som omstörtande bråkmakare i Israels församling. De kände ingen förpliktelse att följa den felaktiga kurs som nationens ledare slagit in på. Deras lojalitet gentemot Jehova och till sanningen undanträngde lojaliteten gentemot ett jordiskt, mänskligt system, även om det från början var tillsatt av Gud.

Allt detta vet ju Sällskapets ledning om,
men de påstår att det hela är en bild på alla
i kristenheten utom dem själva.

Nuförtiden är de flesta vittnen stolta över att få lov att understödja "organisationen", oavsett vad den gör eller vad den lär ut. När man gör så, har man faktiskt inget stöd i bibeln. I Israels nation var det just de som undergivet följde de officiella religiösa ledarna, som blev vilseledda till falsk gudsdyrkan. Och deras lojalitet gentemot dessa ledare fick dem att falskt anklaga och förfölja helt oskyldiga människor. (Hebr 11:36-40, Jak 5:10,11). Så deras lojalitet gentemot en auktoritär organisation fick dem egentligen att handla mot Guds vilja.

Även om kungadömena i Israel hade upphört på Jesu tid, så fanns den officiella strukturen hos prästerskapet kvar. Prästerna tjänade forfarande som Guds förordnade representanter och tillsammans med de judiska äldste utgjorde de den högsta juridiska myndigheten i landet. Jesu verksamhet ogillades och motarbetades av dessa som hade makten och myndigheten i Israel. Egentligen var det denna "styrande krets" i den nationella organisationen, alltså översteprästen och Sanhedrin, som dömde Jesus till döden. Och det var till dessa som apostlarna senare sade: "Vi måste lyda Gud såsom härskare mer än människor". Samma sak gäller idag. Även om en organisation påstår att den talar i Guds namn, så kan man alltså ändå vara i konflikt med Guds vilja om man följer den i ’vått och torrt’.

Så att sätta upp ens lojalitet gentemot en organisation som kriterium för att dömma ens kristna tro, är helt klart inte bibelns syn på det hela. Att kräva eller att påstå att människor ska sätta sin tro och förtröstan till ett jordiskt system, är helt utan stöd i bibeln, och det leder till hemska konsekvenser. Historien visar att så har varit fallet genom århundradena och vårt århundrade är inget undantag. Bibelns skildring bör påminna oss om faran i att sätta sin förtröstan till människogjorda religiösa system.

Sammanfattningsvis kan man alltså säga att även om man tycker att lagförbundet och Israels nation i någon mån var en organisation, så visar det att när den blev centralstyrd av mänskliga kungar, så gick det illa. Dessutom var det så att Kristus kom och tog bort allt det gamla, så att försöka efterlikna och bygga upp en ny liknande organisation för att styra över kristna, är helt enkelt inte skriftenligt. Kristus är ju varje mans huvud!

Så långt Israels historia. Men hur var det efter Jesu död?
Fanns det en styrande krets i det första århundradet?

Enligt 24:13-35, uppenbarade sig Jesus inte först för apostlarna utan för Kleopas och hans hustru. Luk 24:27 visar att Jesus var den främste att uttyda dessa profetior. Före sin himmelsfärd berättade Jesus för de elva apostlarna att han han personligen skulle ta ansvaret för vad som skulle hända i himlen och på jorden. (Matt 28:18-20). Han hade berättat att han skulle sända en ’hjälpare’, som skulle ta hans plats efter det att han återvänt till himlen; helig ande (Joh 16:13-15). Skulle anden bara verka under en kort tid, en generation eller så, efter det att den kristna församlingen grundades till dess att Jesus kunde bilda en centralstyrd organisation, som skulle ta över ansvaret från helig ande, d v s ge lärljungarna den näring de behövde och vägleda dem i sanningen? Nej, Jesus sade att anden skulle vara med dem "för alltid"!

Eftersom Jesus hela tiden skulle hålla kontakten med sina lärljungar genom helig ande efter sin uppståndelse, fanns det ingen anledning för honom att få dem att sätta sin förtröstan till att det skulle utvecklas någon central grupp av mänskliga representanter som skulle vägleda och styra. Jesus hade inte sagt något annat än: "där två eller tre är församlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem" (Matt 18:20).

Utgjorde de äldste i Jerusalem en styrande krets?

Sällskapet Vakttornet vill få det att se ut som om de äldste i församlingen i Jerusalem, varifrån de goda nyheterna började spridas utöver världen, verkade på ett liknande sätt som Jehovas Vittnens styrande krets, t ex att bestämma i allvarligare frågor som hade att göra med kristna i andra församlingar, och att de var en källa till växande förståelse av sanningen. De påstår att de äldste i Jerusalem verkade på detta sätt när frågan om omskärelsen kom på tal. Är detta verkligen vad bibeln lär? Vilken roll spelade församlingen i Jerusalem, och hur handlade Jesus Kristus själv och den heliga anden när det gällde att lösa den här frågan? Läs vad som hände i Apg 15:1-35 och Gal 2:1-14.

Enligt Apostlagärningarna kom frågan på tal när några män från Jerusalem i Judeen kom till Antiokia och började undervisa om något nytt, något som Paulus inte lärt ut till de nu troende hednakristna. De sade: "Om ni inte vill låta omskära er, såsom Mose har stadgat, kan ni inte bli frälsta". Detta stod i direkt konflikt med det som Jesus själv hade uppenbarat för Paulus, att det endast var genom tro som man kunde bli räddad. Så Paulus och Barnabas for till Jerusalem för att träffa apostlarna och de äldste för att reda ut den här frågan. Paulus redogörelse kring denna händelse för Galaterna visar att han hade ett enskilt möte med "de som tyckte att de var något" i församlingen, de främsta äldste. Han redogjorde för dem om de goda nyheterna, som blivit predikade bland hedningarna och sedan talade han till de andra äldste vid ett större möte och genom Guds andes hjälp, fick de den rätta förståelsen. Efter detta skrev man ett brev speciellt till de hednakristna i Antiokia, i vilket man redogjorde för vissa ting som borde undvikas för att bidra till friden mellan judekristna och hednakristna. Detta brev utarbetades efter det att Paulus med ledning av Guds ande mer eller mindre tillrättavisat de äldste i Jerusalem, så man kan inte säga att förståelsen kom från någon styrande krets. De fick alltså ta emot tillrättavisning snarare än att ge tillrättavisning. Den här händelsen bevisar alltså inte att det fanns någon styrande krets som utarbetade regler och föreskrifter för att sedan vidarebefodra dem till andra kristna. Det var ju tvärtom. Bibeln visar klart att Guds ande verkade genom enskilda trogna individer så att de kristna blev fostrade och vägledda.

Guds ande verkar på de första kristna

Jesus sade till sina lärljungar att bara stanna i Jerusalem tills de fick del av helig ande. Petrus hänvisade till Joels profetia när detta hade hänt, bl a gällde detta förutsägelsen att "Jag skall utgjuta min ande över allt kött och edra söner och edra döttrar skall profetera, edra gamla män skall ha drömar, edra ynglingar skall ha syner...". Helig ande skulle alltså kommunicera med de kristna på samma sätt som den gjort under den förkristna tiden, direkt och i syner, drömmar och genom profeter. Hände detta verkligen?

Apostlagärningarna är full av redogörelser, som klart visar uppfyllelsen av Joels profetia. Den visar hur Jesus personligen spelade en aktiv roll, hur helig ande verkade genom änglar, syner och drömmar i den första kristna församlingen. Detta visade sig i hur individer förändrade sin personlighet, tillväxten i församlingarna, utväljandet och vägledandet av apostlar och missionärer, hur församlingen hölls ren från felaktiga läror, hur de kristna ingavs mod under prövningar och svårigheter, och hur all väsentlig information som kristna i följande århundraden skulle behöva, bevarades. Det fanns alltså ingen del i den tidiga kristendomen som Jesus inte själv personligen medverkade i, antingen direkt eller genom helig ande. Tänk t ex på vad som hände Filippus och etiopiern. Filippus predikade i Samarien när en ängel skickade iväg honom till vägen mellan Jerusalem och Gasa. På vägen träffade han en etiopisk eunuck. Anden sände Filippus till hans vagn. Efter det att han döpt etiopiern, sände Guds ande iväg honom.

Tänk också på fallet med Kornelius, en from och gudfruktig man. Han fick i en syn se Guds ängel, som sade till honom att skicka iväg män till Joppe för att hämta Petrus. Under tiden, medan Petrus var uppe på taket och bad, föll han i trance och han fick höra en röst som förklarade sådant som var orent för rent. Anden informerade honom om männen som Kornelius hade skickat. Petrus anlände till Kornelius hem, där han förkunnade de goda nyheterna för en stor grupp människor som blev kristna.

Jesus själv uppenbarade sig för Saulus, så att han blev omvänd. Paulus grundade sedan många församlingar. Vem gav honom detta förtroende? Var det församlingen i Jerusalem eller församlingen i Antiokia? Nej, Paulus och Barnabas var utsända som missionärer av Guds heliga ande. (Apg 8:36,39,40. 10:1-46. 9:3-6,15. 13:1-4.) Allt detta visar att de personer som Paulus predikade för, skulle se upp till Kristus själv för vägledning, inte en grupp äldste i Jerusalem. Man skulle kunna räkna upp många fler exempel, men budskapet är klart. Jesus Kristus själv och helig ande, snarare än någon människa eller grupp av människor, spelade den mest aktiva rollen i att leda de första kristna.

Och tiden gick...

Efter apostlarnas död har många religiösa organisationer tagit form, oftast med de ärligaste avsikter, för att sörja för gemenskap, med att få skydd undan förföljelse och för att skydda de troende mot falska läror. Men med tiden dog ju grundarna, och medlemmarna i sådana organisationer förlorade förr eller senare själva grundsyftet med gemenskapen ur sikte. Medan själva tron på Jesu förmåga att sörja för sina lärljungars behov försvann, och man tog på sig personligt ansvar, fick makt, prestige och kanske ekonomisk vinning, så började man också att gömma sig bakom organisationens upphöjda mål och såg till så att man fick ökad kontroll över andra. De fruktansvärda konsekvenserna av det slutliga resultatet, är skrivna i blod och tårar genom hela historien. Ledarna av sådana organisationer kan mena sig representera Kristus och insistera på att de har auktoritet att tala i hans namn. Eftersom de menar sig ha rätten att tolka bibeln, kan de utestänga dem som inte håller med deras tolkningar. De har ersatt den rena bibeltexten med sina egna tolkningar och medlemsantalet ökar eftersom de predikar att räddningen och tryggheten endast finns i deras organisation.

Vad är en organisation?

En organisation är ett redskap till att användas för att kanalisera sådana resurser som tid, energi och pengar. I fel händer kan dessa resurser användas till andra ändamål än att ge ära åt Jesus Kristus och att belysa hans försonande verk.

En organisation kan inte handla som en människa.
En organisation är inte ett enskilt väsen
med känslor, åsikter och egna tankegångar.

När människor tillsammans försöker uppnå gemensamma mål och strävar åt samma håll för att utföra saker och ting, då är det naturligt att man kommer tillsammans i någon sorts organisatorisk gemenskap. Att tillsätta en eller flera ledare för att vara talesmän för gruppen och att fördela olika uppgifter till andra medlemmar är ju också förnuftigt för att saker och ting ska fungera. Att registrera sig som någon sorts förening i juridisk bemärkelse är också vanligt. Medlemmarna är i regel överens om vissa normer för uppförande och även genom vilka metoder som gruppen ska verka. Men när man säger att själva organisationen utför något, så är det mer ett sätt att uttrycka sig än vad som egentlige sker. Det är alltid medlemmarna, individerna, som utför något. Själva den organisatoriska lösningen kan ju inte åstadkomma något i sig själv. Utan sina medlemmar kan organisationen inte kommunicera eller handla eller framföra idéer. Det betyder att all kommunikation som kommer från en organisation egentligen kommer från en individ.

Efter andra världskriget blev inte den nazistiska organisationen ställd inför rätta, men enskilda människor, som var medlemmar i den blev anklagade och dömda. En organisation kan inte begå eller bli straffad för något brott, den kan inte ställas till svars. Men det kan man med människor. Det var därför Jesus sade att han skulle komma och "skilja människor från varandra, alldeles som en herde skiljer fåren från getterna." Det var alltså enskilda människors uppförande och handlingar som skulle avgöra hur Jesus skulle döma, inte om man var lojal mot en organisation och dess trosuppbyggnad. (Matt 25:31-46)

En organisation har inget minne,
inget samvete, ingen kärlek eller hat.
Den har inga känslor eller åsikter.
Den kan inte ha rätt eller fel.

Denna grundläggande sanning om en organisations natur visar klart att man endast kan ha ett personligt förhållande till Gud eller till någon enskild människa. Man kan alltså inte ha något sådant förhållande med eller genom en organisation. Med detta kan man inte säga att organisationer i sig själva är dåliga eller felaktiga, men de måste ses för vad de är – och för vad de inte är. Organisationer är ett sätt för folk att tillsammans sträva efter att göra något och att åstadkomma mer som en grupp än som enskilda individer. Organisationer är inga personligheter eller väsen med självständiga viljor, intelligens eller kapacitet. Vår skapare som har absolut obegränsade resurser och förmågor behöver inga sådana hjälpmedel. Man ska också vara medveten om att ett av problemen med organisationer är att regler och föreskrifter som kan verka vara det bästa för människor som grupp betraktad, mycket väl kan vara orättvisa mot enskilda individer i gruppen. Därför är det naturligtvis bättre att vara under personlig ledning från Gud och Kristus genom helig ande. Vi kan verkligen lita på att vår himmelske Fader vet vad vi personligen behöver och att han kommer att fylla dessa behov på bästa möjliga sätt. (Matt 6:31-33, 1 Joh 5:13-15,20)

Den största faran med en religiös centralstyrd organisaion är, att den lätt kan höjas upp till en ställning där den definitivt inte hör hemma, nämligen mellan oss som enskilda kristna, och Jesus Kristus. Apg 15:14,19