 |
 |
|
Men det började ett par dagar tidigare när vi som
lämmlar kastade oss av på tunnelbaneperrongen i
"Råppsten" och sedan åkte till "Frungen" [frandjen].
Vi värmde upp med att klappa spindlar på Skansen och
vara allmänt evil dagen innan. Kvällen tillbringades
med att äta jävligt dyra schnitzlar från Östermalmshallen
och rundades av med att våra självbilder krossades
genom Charlottes suveränitet (i TP).
Nästa dag bestod av soffsittning, groggdrickning och
massor av Type O musik. Naturligtvis var vi osams hela
tiden. Eftersom vi är så jävla evil så tog vi taxi
till konserten. Alla goda, gulliga människor tog
naturligtvis den nördiga bussen. Efter att vi styckat
taxichaffisen snodde vi alla t-shirts, sparkade ner
några fula hårdrockare och drack deras blod.
Efter Moonspells (det ena förbandet) underbara spelning
blev allting svart, och den suggestiva "Glass Walls of
Limbo" från "Slow, Deep and Hard" - skivan trycktes
brutalt in i våra själar och allt stod klart: DE FINNS
OCH DE ÄR HÄR FÖR OSS. När ljuset kom tillbaka så
uppdagades den vackra scenen, gränsen mellan himmel
och helvete, där Peter Steele härskade i den gothiska
skogen. Om ni har sett det senaste skivomslaget
(vilket alla evil människor gjort) vet ni vad vi menar.
Genom att stänga av alla icke livsnödvändiga
kroppsfunktioner ledde vi om all energi till öron och
ögon. De släppte ifrån sig den ena dunderhiten efter den
andra som till exempel; Love You To Death, Christian
Woman, My Girlfriends Girlfriend och Gravitational
Constant: G=6.67 X 10-8 cm-3 gm-1sec-2. Den enda svagt
irriterande detaljen var den aningen jobbiga
ljussättningen (om man är jävligt känslig) som var
lite väl från scen mot publik (motljus) som gjorde att
man ibland inte såg allt man ville se. Annars kunde det
inte ha blivit bättre någonsin ever i världshistorien.
Avslutande Black No:1 sög verkligen ut de sista
kroppsvätskorna och vi var renade. Att Peter Steele även
slet av strängarna på sin bas gjorde honom inte mindre
cool. Det sista han gjorde innan han lämnade scenen
var att slänga ut sin pava rödtjut och en svettig
handduk i publiken.
Det krävdes en timmes debriefing innan vi kunde stå på
benen igen och euforiska vandra hemåt i vinterkylan.
Den 26:e november inträffade det vi hade längtat
till i månader. Vi, sex lyckligt lottade gothrockare,
såg Type O Negative på Cirkus i Stockholm.
This page hosted by 
Get your own Free Home Page
| nephroma@hem.passagen.se |  |