Konung Raum reste en jul till Vermland och gästade en der boende mäktig man av Jotasläkten, Thore. Med dennes dotter Bergdisa aflade han trenne söner, af vilka den ene, Alf, efter sin fosterfader och morbroder äfven Finnalf kallad, vid manliga år erhöll Bohuslän med några andra landstycken till konungadöme. Denne man uti många fornsagor kallad Alf den gamle, skall hafva varit den förste, som uppröjde vår bygd, hvilken efter honom fick namnet Alfhem. Han lär ha varit samtidig med Vanland, Svea drott, och således lefvat uti den närmaste århundraden efter Christi födelse. Han var gift med sin slägting Brimgiorda, och sedan med Svanhilda Guldfjäder, genom hvilken han blef stamfader för alfhems konungar. Hans ättlingar och förmodligen äfven efterträdare, i rätt nedstigande linie, voro Svan den röde, Sjöfare och Ulf, om hvilkam man dock inte känner mer än blotta namnen.
Ulf ägde många söner; ibland dem blef Alf konung i Alfhem. Han är den andre med detta namn, och äfven han kallas någon gång för Alf den gamle. Om honom berättas att han var en stor afgudadyrkare. Vid en stor offerfest, som han en höst anställde åt gudinnan Frigga, blef hans dotter, den fagra Alfhild, som om natten beströk gudabilderna med offerblodet, bortröfvad af kämpen Starkotter. Sagan tillägger att konung Alf offrade åt guden Thor för att få hämd på den djerfve tempel- och jungfrurånaren. Thor drap Starkotter och lät Alfhild återkomma till sin fader igen, sedan hon likväl haft med sin röfvare en dotter, som blef moder åt den beryktade berserken Arngrim på Bolmsö. Alf den andres son och efterträdare skall hetat Alfgeir, och dennes son Gandalf den gamle, med hvilken grupperna i Bohusläns historia begynna blifva tydligare.
Konung Gandalf den gamle regerade här omkring år 700, ehuru såsom lydkonung under den mäktige Harald Hildetand, hvilken tillvällat sig öfverherrskapet öfver landet. Gandalf ägde tvenne söner Alf och Alfarin, hvilka voro store kämpar och nämnas ibland de ypperste stridsmän, som kämpade på den åldrige Haralds sida uti det blodiga Bråvallaslaget år 740. Då Harald dödades uti denna slagtning, tillföllo dessa länder hans brorson och besegrare Sigurd Ring, hvars spira således äfven den gamle Gandalf måste lyda. Men Alfhemska konungahuset steg snart i sin nya öfverkonungs gunst. Gandalfs dotter, den för sin skönhet beprisade Alfhild, blir Sigurds gemål, och derigenom moder åt den uti våra hjeltesagor så vidtfrejdade Ragnar Lodbrok, hvilken säges hava bråtts på sin möderneslägt deruti, att han var den skönaste man uti Norden på sin tid. Alf och Alfarin blefvo sin svågers härförare och utförde såsom sådane många bragder. En gång sände dem konung Sigurd Ring till de mäktiga Gjukungarne, hvilka regerade uti nuvarande Nederländerna med uppdrag, att tvinga dessa att gifva sig skatt, eller att möta till fältslag. De orädda Gjukungarne valde det senare, och anlände följande sommar till Jarnamodir i Holsten med en stor här, uti vilken sagornas herrligaste hjelte Sigurd Fafnesbane befann sig. Alf och Alfarin läto ej länge vänta på sig, förr än de, i sällskap med kämpen Starkotter den andre och mycket folk, mötte dem, på den med hasselkäppar utstakade stridsplatsen. Slagtningen blef blodig och vild. De bohuslänska prinsarne, som voro ansenligare än andra män på sin tid, bröto väldigt in uti fiendens fylkingar, och gjorde stor mansspilla. Men slutligen skrämde Sigurd Fafnesbane Starkotter så grundligt att denne tog till flykten, samt med honom Alf och Alfarin och hela Nordiska hären.
Gandalf den gamle efterträddes af Alfarin. Alfarin ägde tvenne barn, sonen och efterträdaren Alfgeir den andre och dottern Alfhild, som blef gift med Gudröd Veiðerkonung, hvilken regerade öfver Vermland och sydöstra delen af Norge, samt var sonsons sonson till Olof Trätälja. Till hemgift medförde Alfhild halfva Vingulmark eller landet emellan Svinesund och Raumelfven; --- en gåfva, hvilken snart blef orsak till ständiga och häftiga strider emellan de båda besläktade konungahusen, och derigenom föranledde den Alfiska ättens slutliga undergång. Ty när Alfhild var död och konung Gudröd kort derefter mördades af sin andra drottning, omkring år 820 , återtog Alfgeir icke allenast den del af Vingulmark, som Gudröd erhållit med Alfhild, utan lade äfven den andra hälften deraf, jemte större delen af Raumarike, under sitt välde, och satte öfver dessa länder sin son Gandalf. Denna eröfring var ganska lätt , emedan Gudröds son , Olaf Geirstada Alf, som var ännu ung , besvärades af inre oroligheter och dessutom omgafs på alla sidor af rofgirige grannar, hvilka borttogo det ena stycket efter det andra af hans inskränkta rike.
Vid Alfgeirs död kom hans utvigdade rike till hans son och medregent Gandalf den yngre, en stridslysten, men föga lycklig höfding. Raumarike, hvilken hans fader förenat med sitt välde, eröfrades af konung Sigtryg Östensson på Hedemarken, hvilken dock måste lemna både eröfring och lif uti ett slag med den unge kung Halfdan Svarte, ofvannämnde Gudröds son. Det dröjde inte länge förän denne Halfdan kom att med svärd i hand återkräfva af konungen i Alfhem Vingulmark, hvilken Halfdan ansåg som sin tillhörighet. Gandalf, icke svärdsrädd, möter sin motståndare på fältet och strider med honom i flera drabbningar med omvexlande lycka, omkring år 838. Slutligen förklarar sig segrern för Halfdan, och konung Gandalf måste vid fredsslutet tillerkänna honom öfra Vingulmark, som han utan alla grundade anspråk tillegnat sig.
En höst hade Halfdan dragit ned åt Vingulmark för en gästning, men Gandalf som sporde det, lofvade att det skulle bli hans sista färd. Då derföre Halfdan en natt, efter god förplägning, gått till hvila, väcktes han plötsligt med den underrättelsen, att Gandalfs söner, Hysing, Helsing och Hake stormade mot gården, i spetsen för en väldig skara bohuslänningar. Halfdan väpnade sig och sina män i största hast, men måste efter en blodig bardalk, och sedan han mistat sin egen fosterfader, söka sin räddning i flykten. Segraren begagnade sig af sin lycka och tågade längre in i Halfdans länder, men blefvo omsider af den flyende konungen, som nu samlat en stor här,öfverrumplad och så illa tilltygade, att två af bröderna blefvo på platsen, och endast Hake med möda undkom till sin fader i Bohuslän. Följden af detta misslyckade och mindre hedrande företag blef, att konung Gandalf förlorade äfven den del av Vingulmark, som han i förra fredsfördraget behållit. Hans rike blef härigenom inskränkt till blotta Bohuslän. Halfdan Svarte omkom emedlertid. Hans död blef en signal för de af honom besegrade grannar, att fråån sonen, den tioårige Harald Hårfager, återtaga hvad fadren för dem inkräktat. Gandalf var icke den siste. Han sände Hake, att med 300 man kringå Opslofjorden och förmodadt öfverfalla den unge Harald, under det han sjelf anfaller honom ifrån ett annat håll. Men Hake stupar med allt sitt folk för Harald och hans morbroder Guttorms svärd, och Gandalf själf måste, sedan han i ett blodigt slag förlorat större delen af sin här, såsom flykting återsöka sitt eget rike. Ihärdig och stridsam, pröfvar han ännu flera gånger sin vapenlycka mot sin segerrike motståndare; omsider stupar han år 866 och med honom försvinner ur historien den Alfiska konungaslägten, som många århundranden regerat öfver Bohuslän eller Alfhem.