This is Sweden, the land of the elks...

Dalarna is the part that is marked with red color and Ludvika is the brightest
spot on the map... so you can say that i live in the middle of the world...

You can se were I live from this picture, and if you want to know, you will have to ask me... ha ha..!

More about Ludvika
My new hometown (Västerås)
Home
Mail

Ludvika var inte alls den centralort den skulle komma att bli. Först ett stycke in på 1900-talet började maktförskjutningen på allvar över sjön Väsman, för att slutligen hamna på stranden i sjöns sydligaste ände. Närmare bestämt i viken där vinden hade lä, i Lyviken. Därifrån kommer, enligt vedertagen tolkning, ortsnamnet Ludvika. I gamla skrifter läses namnet Lodwijka, som sen blev Ludvika.

Efter strömfåran mellan sjöarna Väsman och Gårlången föddes Ludvika för drygt 450 år sedan. Hamrar, smedjor och hyttor anlades på anmodan av Gustav Vasa, kungen som samtidigt var Sveriges första stora industriman. Ludvika Kronobruk blev verklighet. De första smedjorna som låg efter strömfåran vars vattenfall mättes till 17,6 meter, var igång från 1552.

Allt norr om Ludvika ström låg på mark som tillhörde Grangärde, medan allt söder om strömmen hörde till Norrbärke socken. Området Marnäs där bosättning och järnframställning redan förekom, hörde till Norrbärke ända fram till 1878. Då flyttades gränsen österut, där den än idag skiljer nuvarande Ludvika och Smedjebacken kommuner åt. Det är i Marnäs Ludvikas vagga anses ha stått en gång och födelseåret är 1539. I första jordeboken för Norrbärke socken detta år står att läsa om två bergsmän från Marnäs som erlagt skatt i form av järn från Marnäs hytta. Samma år hade två "cronoåbor i Ludwijka" enligt jordeboken för Grangärde socken betalt skatt för sin gård.

Ludvika fungerade från 1878 som egen kyrkosocken. Då ägde skiljsmässan från Grangärde kyrka rum. 1902 bröts Ludvikas centrala område loss ur församlingen och blev municipalsamhälle. Efter att ha varit köping från 1915 blev Ludvika stad den 1 januari 1919. Arealen var inte stor utan sträckte sig i stort sett från Hammarbacken i norr till Valhalla skola i söder. Allt det andra bildade Ludvika socken. Stad och sockrn fungerade parallellt under 43 år fram till den första stora kommunreformen 1962 då de två blev ett, varpå nästa reform inföll 1971 så Grangärde och Säfsnäs kommuner införlivades.

Ludvikas befolkning 1539 uppskattas ha varit 30 - 50 personer. 1830 bodde 1.878 personer i kapellförsamlingen. Efter uppsvinget för bruksnäringen registrerades 2.905 personer 1890. Sen var tiden inne för starten av den elektriska industrin 1900 med Elektriska Aktiebolaget Magnet. Den fick en flygande start och redan 1910 var befolkningstalet uppe i 6.039 personer, både centrum och kringbyarna inräknade. Den nya staden 1919 hade från start 3.937 invånare. Betydligt fler bodde i Ludvika socken, utanför stadsgränsen.

Från den senaste stora kommunreformen 1 januari 1971 fick nya storkommunen Ludvika en befolkning på 33.489 invånare, därav i Ludvika 21.578, Grangärde 10.152 och Säfsnäs 1.759. Det kan nämnas att tio år tidigare, 1961, var den sammanlagda befolkningen i de tre kommunerna 36.035 personer, det högsta tal som registrerats för området.

Ludvika Kronobruk drevs till en början i Gustav Vasas privata regi, intresserad som han var av bergsbruk. Sen övergick bruket i kronans drift och sköttes i arrendeform. 1726 blev bruket privatägt av familjen Cedercreutz, varpå släkten Roth köpte in sig i egendomarna bit för bit och var fyra år senare ensamma ägare. Ludvika Bruk dominerade bygden under en följd av år. Familjen Roth var initiativtagare när AM Magnet bildades, och upplät första tiden Östra flygeln vid Ludvika Herrgård till bolagets kontor. Ludvika Herrgård beboddes av ättlingar till de forna bruksägarna när den anrika fastigheten 1979 köptes av dåvarande Asea. Med tanke på första bolagets kontor, var därmed en cirkel sluten. Huvudbyggnaden ställdes i ordning för representation, samt Västra flygeln till direktörsbostad.

Ludvika var förr en stor järnvägsknut. En av Sveriges första järnvägar byggdes mellan hamnen i Smedjebacken till Sjösta vid Väsmans strand i Ludvika. Sme'backsbanan togs i bruk 1858 och blev tillsammans med Strömsholms kanal förbindelselänken med omvärlden och en bidragande orsak till den snabba industriutvecklingen i Ludvika.

1873 byggdes järnvägen Ludvika-Frövi och 1900 tillkom Stockholm-Västerås-Bergslagens Järnväg, vilken fick förbindelse från Ludvika via Björbobanan även mot Västerdalarna. I Grängesberg, där Trafik AB Oxelösunds Järnvägar tillkom som gruvbolagets egen järnväg, fanns en kortare period tid inte minder än fyra järnvägsstationer.

Från Ludvika centralstation var det möjligt att 1907 resa med fyra olika järnvägar, och i alla fyra vädersträck. Ludvika var en betydande järnvägsknut hela första delen av 1900-talet. Ännu långt in på 1960-talet stannade 20-talet godsvagnar om dygnet för av- eller omlastning. Borlänge tog succesivt över merparten av järnvägsuppdragen från Ludvika. Björbobanan är nedlagd, rälsen uppriven och omgjord till asfalterad cykelbana mot Sörvik. Ett idogt arbete pågår för att upprustning och förbättring av Ludvikas förbindelser med omvärlden. Många krafter verkar för en renässans för spårbunden trafik, bland annat lokalt för Ludvika med utveckling av den så kallade Bergsalagspendeln mot Västerås och vidare mot Stockholm.

Texten hämtad från boken "Ludvika 75 år